Spelmöte 2019‑11‑18: Krönika - bjornbm/bord GitHub Wiki
Fortsättningen på den femte expeditionen till Thracien.
- Nekromantikern Tim med
- livvakten (följeslagaren) Elas.
- Krigaren Tomo Rox med
- följeslagaren Gero Kavner.
- Äventyraren Efiatt med
- följeslagaren Lraphis.
Elas gav Tim ett ultimatum efter att Tomo fallit från en bro och Gero klättrat ner i mörkret efter honom. Om Tim övergav Tomo och Gero skulle Elas överge Tim, men om han följde efter dem ner i mörkret för att rädda dem skulle Elas acceptera (till sist!) att bli Tims trogna följeslagare. Tim accepterade och han och Elas klättrade nedför repet från bron och hamnade även de till sist på stranden hos ödlemännen. När Tims lykta lyste upp stranden såg äventyrarna att en mängd tält gjorda av hudar var uppslagna där. Ödlemännen var en blandning av beväpnade och obeväpnade.
Vigot och Karli däremot han inte följa efter. Innan de hann bege sig ner för repet hörde de hur dödsdyrkarna, som omgrupperat för att göra en motoffensiv och rädda sina sövda församlingsmedlemmar, var på väg tillbaka. Vigot och Karli tvangs istället fly och gömma sig i lönngången till grävlinglyan.
G'ruk förde Tomo, Gero, Tim och Elas till sitt tält som var stort nog för dem alla och svagt upplyst av en pyrande glöd i en eldgrop. Ytterligare två äventyrare, Efiatt med sin följeslagare Lraphis, som infångats av ödlemännen vid träsket i närheten av ruinstaden fördes in i tältet.
G'ruk förklarade att han ville ha äventyrarnas hjälp att hämta en skatt. I gengäld skulle han ge dem sin utrustning åter och visa dem vägen ut från underjorden, antingen via dödsdyrkarnas tempel eller via djurfolkens ingång. Han varnade dem för käftar som (enligt osammanhängande rapporter från överlevande av den grupp ödlemän han sänt dit tidigare) vaktade skatten.
Under deras samtal blev de avbrutna av röster utanför tältet och G'ruk lämnade dem för en stund. Högljudd diskussion på ödlornas väsande språk hördes pågå utanför tältet i flera minuter. När diskussionen tystnade och G'ruk kom in i tältet hade han med en bekymrad eller fundersam min (trodde äventyrarna utan att veta mycket om ödlemäns minspel).
G'ruk:
Några av legosoldaterna tycker att vi borde föra er till minotaurkungen. Utan tvekan skulle han belöna oss.
Tomo:
Legosoldaterna?
G'ruk:
Ja, vi stöder minotaurkungen med styrkor. Det är en ovärdig uppgörelse men vi bidar vår tid. Men jag tror att det kan gagna oss bägga att hjälpa varandra. Starkhoen har nog tillräckligt med slavar och kan hämta fler från ytan om han behöver. Ni däremot förefaller handlingskraftigare än de flesta och mer resonliga än de där vedervärdiga dödsdyrkarna.
Tomo:
Vem är Minotaurkungen och varför ska vi bry oss om honom?
G'ruk:
Känner ni inte till Minotaurkungen? Han är hundarnas härskare. Han bor i det skinande palatset under jorden. Enligt dem själva har hans blodslinje härskat över djurfolken i underjorden sedan de revolterade och dödade sina förslavare för många hundra år sedan.
Tomo:
Ahh, det skinande palatset, det är ju dit jag velat hela tiden!
G'ruk (med svårläst ansiktsuttryck):
Jaså… önskar ni störta kung Starkhoen?
Tomo (som har ett brinnande intresse för arkitektur):
Men en sådan härskare som är ägare till ett sådant skinande tempel vet jag inte om det är bra att störta. Varför skulle vi vilja det?
G'ruk:
Tempel? Bah! Snarare ett dekadent lusthus. Störta eller inte störta, det spelar knappast någon roll. Djurfolkens tid här är snart förbi, jag har sett det i mina drömmar. Då kommer de att ångra sin arrogans, att de tror de kan behandla oss som sina tjänare.
Till sist frågade Tomo om G'ruk kunde hjälpa dem lindra sina skador innan de begav sig av, varpå G'ruk kokade ihop och strök på en stinkande svidande sörja på deras sår och gav dem snuskiga trasor att förbinda såren med. Den enda påtagliga effekten var att det brände och sved och stank.
Äventyrarna fick sedan klamra sig fast på ödlemäns ryggar medan ödlemännen simmade uppströms med dem längs floden. I mörkret kunde äventyrarna inte se något men de kunde höra från vågskvalpet hur stranden växlade mellan sand och klippa, och på ett ställe kände de spindelväv i sina ansikten.
Efter en lång stund simmade ödlemännen nervöst väldig nära klippväggen på vänster sida och släppte av äventyrarna i mynningen till en korridor huggen ur berget. När oljelyktor tändes såg äventyrarna att de befann sig vid kanten av en grottsal. Mitt i salen bubblade floden upp ur underjorden för att sedan rinna iväg mot ödlemännens läger och vidare. Ödlemännen kastade nervösa blickar mot den skummande och gurglande källan och höll sig så nära grottväggen som möjligt När lämnat av äventyrarna med sin utrustning så G'ruk åt dem att slamra med vapen eller dylikt i grottöppningen när de hämtat skatten, och med det simmade ödlemännen hastigt därifrån.
Äventyrarna gick in i korridoren en kort bit och slog upp läger för att vila upp sig innan de fortsatte. Efiatt besvärjade fram en tusenfoting ur en springa i väggen och med dess sinnen som sina egna undersökte han korridorens fortsättning. Korridoren mynnade snart ut i ett bergrum med tre kistor på golvet (en stor och två mindre, varav den ena var öppnad) och med illavarslande stora käftar målade i vitt på väggarna runtom. I bortre änden av rummet fanns en kort gång som slutade med en stängd dörr. Tusenfotingen kröp igenom dörrspringan och kom ut på en smal strandremsa där, till Efiatts förvåning, de ödlemän som nyligen lämnat av dem satt och väntade.
Efiatt bröt sin koncentration och berättade för alla vad de sett innan de vilade. Under Geros vaktpass hade några fåglar med långa näbbar flaxat kring korridorsmynningen men gett sig av hellre än att gå in i korridoren som var för trång för att de skulle kunna flyga.
Någorlunda utvilade gav sig äventyrarna in i grottrummet med kistorna och käftmålningarna. Allting undersöktes noggrant. Den öppna kistan var tom och de andra var låsta och förseglade med vax. Efiatt besvärjade fram ytterligare ett kryp för att se om ödlemännen var kvar på strandremsan. Där satt tre ödlemän (inklusive G'ruk) kvar och sov medan en fjärde fångade fisk i floden. Efiatt noterade också att dörren såg ut som bergvägg sedd från stranden, innan en hungrig ödleman fångade tusenfotingen och stoppade den i munnen.
Gero dyrkade försiktigt upp kistorna och öppnade dem, lättad att han inte åter drabbades av en förbannelse. Inuti den stora lådan fanns diverse rikedomar och smyckade vapen. I den mindra lådan låg en dolk och en till synes tom glasflaska. Med sina svärd fiskade du upp en säck mynt ur den stora kistan, medan det gamla väven hos en annan föll sönder och spilde sina mynt i kistan och på golvet.
Till sist stack Gero, på Tomos anmodan, händerna i kistan för att ta upp en vackert smyckad sköld, men skrek till när djupa sår som av tänder uppträdde på hans underarmar. Tomo tog genast upp skölden istället och hans rustnings armskenor repades av tänder. En käft full av vassa tänder och utan tillhörande kropp och huvud framträdde. Den började fara runt i rummet och bita äventyrarna som försökte skjuta och hugga den men utan effekt.
Plötsligt försvann käften och äventyrarna började tvätta bort de målade käftarna på väggarna med sitt vatten, ifall att dessa på något sätt var kopplade till käften annat än som en varning. Snart framträdde dock käften igen, den här gången dubbelt så stor, och började åter fara runt och bitas. Återigen hade äventyrarnas attacker ingen verkan på käften, utom Elas som med ett vackert svärd han tagit ur den stora kistan lyckades hugga sönder käften.
Äventyrarna fortsatte tvätta bort de sista käftarna medan Lraphis höll gången med dörren till stranden med ödlemännen under uppsikt med sin båge. Ingen hade uppmärksamheten vänd mot korridoren de kommit från och plötsligt slingrade en kraftig tentakel, vars ände var försedd med ett öga, ut ur korridoren och grep tag i Lraphis som stod närmast.
Lraphis vänner rusade till hans undsättning samtidigt som en andra tentakel slingrade sig in från korridoren. Den första tentakeln släpade in Lraphis i korridoren, mot den gurglande floden, medan den andra tentakeln utan framgång försökte gripa tag i någon mer. Tomo rusade efter Lraphis och lyckades med ett mäktigt hugg skära av tenktalen, men det var försent ty den hade redan kramat livet ur Lraphis. Efiatt släpade tillbaka sin livlöse följeslagare till grottrummet där striden mot den andra tentakeln fortsatte. Till allmän förfäran animerade nekromantikern Tim den döde Lraphis för att bistå i striden, samtidigt som en tredje tentakel kom slingrades genom korridoren.
Fortsättning följer…