Se även:

• Krönikan från spelmötet

---

Här följer lite tankar om mötet – med smärre spoilers – skrivet av spelledaren till spelarna.

Igår besökte ni mitt favoritrum i Thracien (av de delar jag läst). Tack!

I efterhand tänker jag att jag kanske skulle ha låtit det krälande monstret vara försiktigare, vänta tills ni delade upp er och sedan attackera någon som var ensam, för att sedan släpa bort henom om/när hen paralyserats. Men när jag väl lagt ”timern” på bordet var det lite för sent för det. Dock tyckte jag att det blev väldigt lyckat ändå när paralysen ”tog” så bra tillsammans med att liken började vakna. Tärningarna bjöd på rejält med spänning!

Angående Sigils död: han fick ju slut på KP vilket betyder att han är antingen död eller medvetslös (avgörs genom att pröva KRP). Jag tror att det var tydligt, men jag borde kanske berättat hur jag brukar hantera prövningen: jag brukar vänta med att låta tärningsslaget göras tills dess att någon ”tittar efter” hur den fallne mår, så att det enda man vet är att ens vän är nere för räkning men inte huruvida hen är bortom räddning eller ej. Det kan leda till intressanta/svåra val i pressade situationer. Därför gjorde vi inget tärningsslag för Sigil, och i slutändan blev det aldrig behov av slaget eftersom skelettets coup de grâce otvetydigt gjorde slut på den försvarslöse Sigil.

En intressant fråga är, hade ni handlat annorlunda om jag hade låtit Sigils tillstånd förbli okänt? Hade ni riskerat era liv för möjligheten and kanske kunna rädda honom, när ni redan hade händerna fulla med Garda och Elas?

Det får mig (som jag nämnde) också att tänka att det måste vara därför Elas inte överger Tim. Han vet att Tim trots alla respektlösa gliringar uppskattar honom och värderar hans liv, kanske mer är Elas själv gör. Och även om Tim ber honom gör absurda saker ibland så har han lärt sig att Tim, utan att hysa agg, respekterar när han avböjer. Det finns nog ett värde och en värdighet för Elas i det.

Björnen var en försvarsanordning för stamfolket. Det var tänkt att skattkammarens försvarare skulle släppa ut den vid behov för att slå tillbaka angripare. Det hann de aldrig göra innan ni övermannade dem under den förra expeditionen dit. Eller snarare: de visste ju att ni var på väg men valde att vänta och se om de skulle behöva björnen innan de släppte ut den. Det blev deras sista misstag och därför var björnen kvar, instängd och utsvulten, när ni återvände.

Det jag kan lära mig av det, och av första mötet med den beslöjade statyn (under andra expeditionen till Thracien), är väl att striderna avgörs så snabbt att alla offensiva ”tillgångar” bör aktiveras snarast!

Reglerna vi använde igår kan laddas ner härifrån:

• Regler (PDF i A7-format med länkar)
• Rollformulär (PDF i A4-format för utskrift, innehåller rollformulär i både A7 och A6)

Vi får nog vara mer disciplinerade med den här regeln. Jag tror jag vill att en ledare ger tydliga och specifika order utan en massa diskussion under ordergivandet. Man måste visa förtroende för sin plan om den ska inspirera/hjälpa, inte tveka! Det var så klart ovant för alla eftersom vi introducerade regeln med en redan ”stark” ledare snarare än att ”värma” upp med lägre UTS.

I reglerna står det att:

Föremål som hör ihop (svärd och skida, pilbåge och pilar, lägerutrustning...) samt kastvapen eller förbrukningsvaror av samma slag räknas som 1 sak.

Det räcker att en av er bär med sig mat, vatten, facklor och andra förbrukningsvaror för att det ska räcka till er alla. Det gäller också för lägerutrustning och klätterutrustning.

Kastvapen ingår alltså inte i de saker det räcker att en person bär för att det ska räcka till alla. Frågan är då huruvida de räcker till att dela ut till sina vänner under strid? Jag tycker vi var för generösa igår och kan tänka mig några varianter:

1. Det går inte. Antingen ger du bort alla dina kastvapen eller inga. Med andra ord, alla som ska använda kastvapen måste bära på dem. Kanske svårt att förklara i narrativet men enkelt att hålla reda på och det blir mer jämställt med skjutvapen.

2. Det går, men då är det ditt drag att stå och dela ut kastvapen och du får inte göra något annat.

3. Det går, men bara i en runda; sedan är kastvapnen slut (tills du samlar ihop dem efter striden).

4. Det går, men bara till en person.

5. Någon kombination av 2, 3 och 4.

6. Flera kastvapen av samma slag räknas inte som en sak, vilket i praktiken nog betyder att man inte kommer att bära mer än ett eller två kastvapen. (Som jag nämnt förut tror jag att idealisk längd på en strid är två rundor i de flesta situationer, så man bör sällan hinna kasta fler än två kastvapen. Och vanligare är kanske att öppna med ett kastvapen första rundan och sedan gå i närstrid, för hade man ändå tänkt snipea hela tiden är det nog lämpligare med ett skjutvapen?)

Själv lutar jag åt antingen 1 eller en kombination av 3 och 4. Eller 6 för dess enkelhet men kan tänka mig att det minskar intresset till förmån för skjutvapen. (6 är ju strikt sett bara en ”ofördelaktigare” variant av 1.)