Sjunde expeditionen - bjornbm/bord GitHub Wiki
Nittonde veckan i Rikets år 785.
Att fortsätta undersökningen av det spökande komplexet sjätte expeditionen fann innanför banditernas grotta.
Thorsgest tillsammans med hyrsvärdet Jomar Fromme och dennes tjänare Thidrik återvände till banditernas grotta vid middagstid.
De gick nerför trappan, hoppade över stenplattorna, och undersökte det dammiga skelettet i grottrummet närmare. Jomar fann en giftpil i dess bröstkorg och en handfull silvermynt bland andra söndervittrade och -rostade tillhörigheter.
De begav sig sedan till slukhålet, den här gången förberedda med ordentligt med rep, hammare och spikar. Genom att slå in spikar i slukhålets hala väggar och använda dessa som fotsteg och handtag, och med rep som säkring, lyckade de ta sig förbi slukhålet.
Korridoren svängde höger och passerade en stängd dörr som de valde att lämna orörd. Efter ytterligare en högersväng noterade Thorsgest mörka fläckar av gammalt blod på golvet och efter ytterligare undersökning en snubbeltråd. De klev försiktigt över tråden och fortsatte.
Korridoren mynnade ut i ett rum med tre pelare och en staty av en illvättekrigare i tung rustning. Ett spöke uppenbarade sig för dem och fick deras blod att isa. Thorsgest lyckades hålla huvudet kallt, men fruktan fick överhanden över Jomar och Thidrik som sprang tjutande tillbaka nedför korridoren de kommit från. Då Thidrik hade lyktan sprang Thorsgest efter hellre än att bli kvar i mörkret ensam med spöket.
I paniken hade ingen en tanke på snubbeltråden de undvikit tidigare och Thidrik som sprang först snubblade rakt över den och träffades i fallet av en giftpil avfyrad av någon dold mekanism. Pilen träffade illa och det brännande giftet transporterades snabbt till Thidriks hjärta som kollapsade i smärtsamma kramper.
Spöket hade inte tagit upp jakten och de drog sig försiktigt tillbaka till ytan, bärandes Thidriks kropp. De var nedslagna av att ha förlorat Thidrik och rådvilla hur de skulle kunna ta itu med spöket. De beslutade att de skulle föra med sig Thidriks kropp till den närliggande byn Lotra för att begrava honom på byns kyrkogård.
Prästen i byns solkyrka lovade att ombesörja Thidriks begravning. Vid förfrågan om spöken föreslog han en aning besvärad att de skulle söka råd hos gamla Anagatha. Den otrogna Anagatha levde ensam i en hydda högt på en klippig kulle intill byn. Promenaden dit var svår och tog flera timmar. Anagatha kunde inte ge råd för hur de skulle ta itu med spöket, men erbjöd att koka ihop en stärkande dryck som hon lovade skulle vara dem till hjälp. I gengäld begärde hon en död mans kropp. Jomar funderade på vad prästen skulle säga om de bad att få tillbaka Thidriks kropp men Thorsgest kom på att de kunde ta en av de döda banditerna som de lämnat insvepta i banditgrottan under sjätte expeditionen.
Efter en natt på byns värdshus återvände de till banditgrottan. Strax innan de begav sig in i rummet med spöket hällde de i sig Anagathas dryck och fylldes av en känsla av osårbarhet och likgiltighet inför faror. När de kom in i rummet med pelarna och statyn uppenbarade sig spöket åter, men Anagathas dryck brände i Thorsgests och Jomars ådror och de kände sig märkligt oberörda av spökets närvaro.
I brist på andra råd gav de sig på statyn med baksidan av Jomars yxa, och spöket i sin tur gav sig på dem med ett hjärtskärande ylande. Spökets kalla händer kylbrände Thorsgests bröstkorg illa utan att hans nyinhandlade rustning hjälpte det minsta. Jomar gav till sist statyn nådastöten med hammaren och när den rasade ihop svepte en isande vind ut det vrålande spöket ur rummet.
Thorsgest bestämde att det var dags att återvända till Lotra för att lämna den utlovade banditkroppen till Anagatha och vila upp sig på värdshuset. Jomar hade inga invändningar, han jobbade ju trots allt enligt dagstaxa. Anagatha hade nog önskat sig något färskare än den veckogamla banditkroppen, men muttrade att det finge duga.
Efter ännu en natt på byns värdshus återvände de till rummet med den krossade statyn för att undersöka det närmare. Jomar tog med ett fragment av statyn som var gjord av en marmorliknande svart sten med gyllenglittrande strimmor. I rummets bortre vägg fann Thorsgest konturerna av en lönndörr med ett nyckelhål. Försök att tvinga upp dörren var fruktlösa så de begav sig tillbaka till den stängda dörren i korridoren som de hittills lämnat orörd.
Innanför dörren fann de ett rum var storlek var svår att uppskatta på grund av de olycksbådande stora sjoken av spindelväv som hängde överallt och skymde sikten och kastade förvillande skuggor. Fem meter innanför dörren kunde de dock se en piedestal med en blankpolerad nyckel på.
När de närmade sig piedestalen fick de syn på en spindel stor som en häst som hänge i taket och iakttog dem. Thorsgest beordrade Jomar att göra ett utfall mot den med spjutet medan han själv sopade ner nyckeln på golvet med sitt svärd. Spindeln väste skällsord åt dem och gjorde en motattack mot Jomar som fick några ordentliga rivsår på armarna.
Thorsgest tog över spjutet och striden mot spindeln och gav Jomar lyktan och svärdet. Thorsgest stack spjutet i sidan på spindeln och förlamade två av dess ben medan Jomar plockade upp nyckeln från golvet. Spindeln i sin tur pressade tillbaka en desperat Thorsgest samtidigt som den ur bakkroppen sprutade tjockt spindelväv över Jomar. Under tiden som Jomar förgäves kämpade för att ta sig loss gjorde Thorsgest ett till utfall mot spindeln med begränsat resultat. Spindeln å andra sidan lyckades få ett ordentligt tag om Thorsgest med sina käkar och klämma medvetandet ur honom.
I sista stund innan spindeln var över honom lyckades Jomar komma loss ur den klibbiga spindelväven och stöta upp Thorsgests kortsvärd i spindels mjuka undersida. Spindeln föll ihop i spasmiska kramper och en mycket sliten Jomar klöv dess huvud.
Jomar släpade in Thorsgest i en hörn där de tryckte i ett par timmar tills Thorsgest kvicknade till. Sedan tog de sig mödosamt tillbaka upp och ut och staplade ner till byn där Thorsgest blev sängliggande i tre dagar och tre nätter.
Efter den ordentliga vilan prövade de nyckeln i lönndörren. Dörren öppnades mot en grottgång som ledde till en naturlig grotta upplyst av ett blått sken. Skenet kom från en stor blå diamant som låg ovanpå en sten och vars skönhet krävde alla Thorsgests och Jomars sinnens uppmärksamhet och sjöng i deras hjärtan.
Thorsgest lyckades först slita sin uppmärksamhet från diamanten. Han märkte att lyktan han höll i handen hade brunnit ut och insåg att han måste ha stått där som förtrollad i flera timmar. Nu när han kunde ägna uppmärksamhet åt något annat än diamanten la han också märke till ett knäböjande skelett iklätt en rustning av samma slag som statyn avbildade. Thorsgest gissade att den olycksalige fängslats av diamantens skönhet och inte kunnat slita sig från den.
Thorsgest skakade sans i Jomar och beordrade honom att skjuta en pil på diamanten. Jomars pil träffade sitt mål i samma ögonblick som diamantens fick grepp om Jomars sinnen igen. Thorsgest fick hålla honom tillbaka när diamanten rullande ned och utom synhåll bakom stenen den legat på.
Thorsgest tömde sin ryggsäck och slängde den över diamanten utan att låta sig fästa blicken vid den. Det debatterades en stund huruvida den borde förstöras och/eller slängas ned i slukhålet för att aldrig mer beskådas, men bestämdes att de inte skulle förhasta sig i frågan.