Nittonde veckan i Rikets år 785.

• Äventyraren Thorsgest med
  • hyrsvärdet Jomar Fromme.

Att ta itu med de banditer som trakasserat bönder i utbyte mot en utlovad belöning.

Äventyraren Thorsgest och hyrsvärdet Jomar Fromme begav som mot de oförsiktige banditernas näste och såg till att anlända sent på kvällen, långt efter solnedgången. De såg på långt håll skenet av en lägereld framför en klippvägg och när de smög sig närmare såg de två banditer grilla den modige herdens får över elden.

Med hjälp av några välriktade stenkast lockade Thorsgest bort den ena banditen från elden medan Jomar träffsäkert satte en pil i ryggen på den andra. Med vägen fri rusade de in i den smala sprickan som var mynningen till banditernas grotta.

Strax innanför mynningen krökte sig den smala sprickan på ett sådant sätt att sikten var skymd både framåt och bakåt, och där stannade Thorsgest och Jomar till ett ögonblick.

Utifrån hördes den upprörda rösten av den bortlockade banditen som nu återvänt och funnit sina livlösa kamrat. Banditen rusade in i sprickan men som tur var hade Jomar en pil redo på bågsträngen och avlossade den rakt i bröstet på banditen när han rundade hörnet.

En bandit inifrån grottan hade hört sin väns upprörda rop och var på väg ut, men även han blev överraskad av att stöta på fiender redan i sprickgången. Thorsgest fick utdela första slaget som splittrade banditens sköld. Banditen svarade med att svinga sin yxa men den studsade av Thorsgests sköld och Thorsgest genomborrade honom med sitt svärd.

De fortsatte raskt inåt och sprickan vidgade sig till en grotta. I mitten av rummet brann en liten brasa vars rök vädrades ut genom en spricka i taket. Runt omkring brasan låg fyra banditer och vilade. I bortre änden av grottan fanns en stenmur med en stängd dörr, framför vilken banditerna staplat sitt stöldgods.

Tre av banditerna sov ännu men en hade väckts av oväsendet i sprickgången och var på väg att resa sig. På Thorsgests order rusade Jomar fram och rände sitt spjut genom honom. Den döende banditens skrik väckte bryskt de andra tre som kom på fötter och ryckte åt sig de vapen som låg bredvid deras fällar. Men med bara underkläderna på sig och skärrade av att se sin spetsade vän kände de sig sårbara och valde att ge sig utan strid när möjligheten erbjöds.

Banditerna bands med Thorsgests rep och stöldgodset inspekterades. Vid närmare undersökning visade sig dörren vara en vacker ekdörr med intarsia föreställande en diamant. På Thorsgests förfrågningar om dörren svarade banditerna undvikande att de inte brukar gå in där. Thorsgest tvingade en av banditerna att öppna dörren och de fann därinnanför en sal upplyst av facklor med en öppning i motsatta änden.

Så fort den skrämde banditen föstes in i rummet blåste ett isande vinddrag genom rummet och facklorna slocknade. –Ni ser, det spökar här!, utropade banditen.

De retirerade och stängde dörren igen. Thorsgest och Jomar debatterade huruvida de borde återvända till Nordfäst med banditer och stöldgods eller fortsätta inåt i hopp om att finna ytterligare skatter. Jomar påminde Thorsgest om att det skulle ta flera dagar att ta sig till Nordfäst och sedan återvända så de beslöt att fortsätta en bit till. Två av banditerna bands vid träd utanför grottan (trots vädjanden och oro för vargar) medan den tredje släpades med in i grottan igen.

När dörren öppnades lös facklorna återigen, och liksom förra gången blåstes de ut av ett isande vinddrag så fort gruppen klev in i rummet. Thorsgest tände sin lyckta och beordrade Jomar att lägga en sten i dörren för att hindra att den slog igen bakom dem.

Från öppningen på andra sidan rummet gick en smal trappa nedåt och från botten på trappan fortsatte en korridor in i underjorden. Thorsgest gick först och av ren tur upptäckte han några svagt upphöjda golvplattor som de såg till att försiktigt kliva över.

Efter en stund delade sig korridoren och en debatt uppstod om vilken väg som borde tas. Banditen föreslog bakåt. Jomar hävdade bestämt att Sols otvetydiga rekommendation var att de skulle gå åt höger. Thorsgest himlade med ögonen, markerade med krita varifrån de kommit och följde Jomars råd.

Jomar fick strax erkänna att han haft fel då ett slukhål hade underminerat och förvandlat en del av den högra korridoren till ett schakt. Schaktet var för brett att säkert hoppa över och väggarna var för slippriga och våta för att de skulle våga klättra runt det utan rep och pitonger. De vände tillbaka och prövade lyckan med den vänstra korridoren istället.

Efter en krök ledde en trappa nedåt till en naturligt grottrum. I bortre änden av rummet låg en vagt bekant form dold under ett lager av damm. Thorsgest som ville ta det säkra före det osäkra beordrade Jomar att sätta en pil i formen. Kraften från pilens nedslag fick tillräckligt med damm att rasa att de kunde urskilja ett skelett. Thorsgest, som hade hört att andra äventyrare stött på animerade skelett, bestämde att det var bäst att inte störa det mer, trots Jomars invändningar att det såg tämligen dött ut.

Gruppen återvände upp till banditernas grotta, lastade de tillfångatagna banditerna med stöldgodset och begav sig tillbaka mot Nordfäst och den väntande belöningen, med avsikt att återvända snarast med mer rep, hammare och pitonger.