Femte expeditionen - bjornbm/bord GitHub Wiki
Artonde veckan i Rikets år 785.
Att fortsätta fjärde expeditionens undersökningar av ett vättenäste i botten av en brunn.
(Återberättat av äventyraren Valcan.)
När såren var läkta och silver i pungen sinat så var det dags att åter igen bege sig till vättarnas boning.
Denna gång var det dock utan äventyraren Tomo, då ryktet sade att han gjort saker man inte ska och spenderade tid i stupstocken. I stället så hyrde Valcan och hans följeslagare Garda in det äventyrslystna hyrsvärdet Saida och valde att även åter igen använda sig av vägvisaren Elmas tjänster.
Valcan gjorde efterforskningar i Nordfäst om symbolen de sett under brunnens tak. Han lärde sig tyvärr inget specifikt om symbolen, men däremot fick han reda på att byn runtomkring brunnen brändes ned av Solriddare för över 100 år sedan. Han beslutade att bege sig till Solklostret där det torde gå att få mer information om händelsen.
I klostrets bibliotek uppdagades att byn hade varit hem åt en kult av demon-dyrkare. En kult som Sols kämpar nedgjort och bränt för över 150 år sedan. Och att detta måste ha varit lämningar de missat.
I klostret mötte Valcan även äventyraren Iwiljetim. En följare av Sol vars ålder kanske var bättre lämpad framför en brasa under en filt, men vars vilja och tro drev honom framåt med en styrka större än de flesta unga mäns. Vid sin sida hade han den unga Sigil och de var båda villiga att i Sols namn bekämpa de vättar och annat mörker som fanns vid den gamla byn. För att ytterligare stärka gruppen rekryterade Iwiljetim hyrsvärdet Pafina ur klostrets vaktstyrka.
Följet övernattade liksom förra gången i byn Vylken för att kunna komma fram till vättarnas boning i solens sken.
Ruinerna var sig lika men denna gång hade vätte-skallar satts upp på pålar runt utkanten av bokdungen för att skrämma bort inkräktare. Nånting som inte hjälpte denna gång till vättarnas kommande sorg.
Ett rep hade fästs i den gamla brunnen denna gång, men Valcan räknade snabbt ut att det var en fälla. Eller en del av en fälla rättare sagt. En fälla som om den utlösts hade innefattat varnande bjällror, ett fall, en sten, vassa spjut och en hemsk död. Listiga små rackare dessa onda varelser.
Innan de begav sig ner i mörkret bad Iwiljetim böner till Sol om att vi skulle få kraft och mod nog för att bekämpa de monster och annat mörker vi kunde stöta på nere under jord. Och vägen fram till dörren med demon-ansiktet gick utan svårigheter. Och det var här allt förändrades.
Det äventyrslystna hyrsvärdet Saida var lite för modig för sitt eget bästa och öppnande dörren i gott mod utan att först undersöka den eller lyssna efter faror på andra sidan. Detta belönades med att en monster-hund öppnade hennes strupe och hennes liv släcktes i en pöl av blod.
Strid bröt ut mellan äventyrare och vättar och båda sidor drog på sig djupa sår i kampen. Valcan led nästan samma öde som Saida när demon-hunden åter igen satte tänderna i sitt offer och det var inte förrän Pafina krossade dess skalle som dess kämpar-glöd släktes.
Iwiljetim slogs med en fanatisk glöd och jagade flyende vätte genom rum med ondskans gröna eld brinnande i dess mitt och genom korridor för att till sist jaga in stackaren i ett rum där dess ledare väntade. Där var de onda varelserna instängda och de förstod att de inte kunde komma ut utan strid, och den slutgiltiga kampen blev hård. Pilar sköts, knivar kastades och svärdshugg utdelades. Blod flöt och vättar dog. Pafina krossade ytterligare en vättes skalle innan det var dags för hennes eget huvud att spräckas av morgonstjärnan som ledaren, en jätte till vätte, svingade. I kampen var det till sist Iwiljetim som, med Gardas hjälp och under böner till Sol, avslutade den store vättens liv.
Medan äventyrarna återhämtade sig, bad böner för de döda och samlade vättars öron och ägodelar så utforskades även det som gick att utforska. Rummet bakom demon-dörren hade använts som bo-plats av vättarna. I mitten av rummet ur ett stort hål i golvet så brann en grön eld som såg ut att komma ifrån underjorden. Här rostades en av deras egna på ett spett över elden och rummet fylldes med en doft av grillat kött.
Bortom rummet med elden fanns en korridor med två dörrar. Den ena dörren ledde in till det rum där vättarnas ledare vistades med sina livvakter. Stora statyer i sten föreställande demoner stod i rummets fyra hörn och en kista med silver fanns att finna här inne. Den andra dörren hade blockerats med bråte för att förhindra att den öppnades och på väggen mittemot så fanns ett gammalt tecken i torkat blod. Samma tecken som fanns i brunnens tak. En cirkel med en triangel runt om.
Då jakt på vättar var det som äventyrarna var efter och det nu var slutfört så begav sig äventyrarna tillbaka. De begravde sina fallna kamrater i byn Vylken där de tidigare övernattat och tog vägen förbi klostret då Iwiljetim ville be för deras själar. Nånting som Valcan upptäckt under resan innefattade en stor del vin från Iwiljetims sida.
Rikedomarna som skulle beskattas var magra. Slitna vapen. Lite silver och en krona i form av en klo med fina stenar.