Årskurs 2: Hoppsan jag är död - ottobac/Min-portfolio GitHub Wiki

Otto Bäckström

Hoppsan jag är död skrevs av den finske Arto Paasilinna 1980 och har blivit mest känd för den komedi som implementerats i boken. Det finns enstaka fraser som man kan beskriva som komiska, men det är ofta de scenarion som byggs upp som är mest intressanta och roliga. Detta kan vara allt från att en påve, en präst, en grottman, ett självmordsoffer och en journalist går och tittar på dansk porrfilm tillsammans till att ett helt kapitel i boken bara består av att en man som förlorat i rysk roulett ska presentera revolverns utveckling under 1900-talet. Komedin är oftast väldigt genomtänkt men har en tendens att överrösta den dramatik som finns i boken. Hoppsan jag är död hanterar dock väldigt stora och viktiga frågor mellan alla komiska delar, hur frågorna hanteras kan man koppla långt tillbaka i litteraturhistorien.

Hoppsan jag är död inleds med att huvudkaraktären, en finsk journalist, är så inne i att inspektera ett par kvinnoben att han kliver ut mitt i vägen och blir påkörd. Livet tar dock inte slut där utan han blir istället en av tusentals själar som fortsätter att vandra runt på jorden och i vårt universum, därav titeln Hoppsan jag är död. Han kan alltså kontemplera sin död efter den ägt rum. Alla har dock inte turen nog att fortsätta leva som spöke, i stället löses de upp pga. sin brist på förnuft och svävar långsamt mot himlen. Som ande kan den döde journalisten inspektera vad de levande håller på med, han är dock befriad från alla sina kroppsliga behov.

Som ande finns möjligheten att träffa ett flertal historiska figurer som sedan länge varit döda. Ett exempel på detta skulle vara Jesus som efter att ha behövt uthärda flera miljoner besök av döda andar flyttat till Jupiter där han i lugn och ro kan sväva runt. Journalisten går dock först till sin fru som nyss fått vetat om hans död, vilket hon inte verkar särskilt häpen över, och sedan till sin egen begravning som också var en besvikelse. Då han inte kan hitta någon tröst i dem han kände när han var vid liv så tvingas han att leta efter folk som är som honom själv, död. Han träffar diverse sorgsna själar som vandrar runt i Finland, varav en sprillans ny självmördare som brukade vara tjänsteman, en präst som dagligen behöver hantera klagomål från troende som anser att han vilselett dem, en grottmänniska och en före detta finsk stadsminister. I Rom träffar han även påven Pontus Pius IX.

Trots alla intressanta människor som vandrar kring honom är det i en döende kvinna som journalisten förälskar sig, trots att hon inte har dött än. Varje dag sitter han där för att vänta på att hon ska dö, ända tills hon faktiskt gör det. När han tar henne till månen och berättar om hur han har längtat efter att hon skulle dö så lämnar hon honom där ensam, och det är inte förrän senare på julafton som de ska hitta och förlåta varandra. Det är även på julafton som Jesus Kristus kommer tillbaka till jorden för att hålla ett tal inför de döda.

Boken värderar förnuftet väldigt högt i och med att det är förnuftet som håller andarna kvar på jorden. Att ett liv efter döden existerar verifieras här, däremot så besvaras aldrig frågan ifall ett liv ”efter döden efter döden” existerar. Förnuftet är också värderat väldigt högt under upplysningen, då man ska förkasta religionsbilder och idéer om auktoritet och istället förlita sig på förnuftet (upplysningstiden, 2018). I Hoppsan jag är död bestraffas även beteende som skulle skada förnuftet, bland annat alkoholmissbruk. Som följd av att man under upplysningen skulle prisa förnuftet skulle då också extremt alkoholmissbruk som försämrar ens verklighetsuppfattning ses ned på. Bokens och upplysningens syn på det mänskliga förnuftet går i samma fotspår.

Att man inte hamnar i himlen efter att man dör är så klart inte en idé som stämmer överens med biblisk tro, men det är dock den idén som lägger fundamentet för Hoppsan jag är död. Man skulle kunna gå så långt som att säga att Hoppsan jag är död mer eller mindre hånar bibeln och dess förespråkare. I boken så förklarar en präst hur han behöver hantera nyavlidna fanatiker som nyss fått veta att de inte kom till det paradiset som de var lovade, ”De lever i tron att de har blivit lurade, att de har gjort sig förtjänta av en bättre lott än andra dödliga. – Jag har kallats för falsk profet och jag vet inte vad” (Paasilinna, 1980).

Med det här temat av boken i åtanke känns det som att någon under upplysningen kunde ha skrivit den här boken. Det finns andra sätt som bibeln hånas och det är genom bibelns förespråkare. Ett exempel på detta skulle vara hur en gammal påve förklarar hur han lurat alla sina undersåtar och använde bara guds ord som ett hjälpmedel för att samla på sig makt. Påven placeras även i vulgära och obskyra situationer, ofta då styrd av sina egna lustar. Det här är ett sätt som man under upplysningen gillade att försöka förmedla budskap på, genom extrem men effektiv komedi. Candide skulle vara ett bra exempel på ett bruk av sådana medel.

Att återuppliva karaktärer i text med hjälp av att göra dem till andar är ett väldigt bra sätt att kunna lyfta fram historiska personer som man själv ser upp till. Man skulle kunna återuppliva allting mellan en före detta påve och en statsminister som man ser upp till. Det finns förmodligen en viss respekt för Pontus Pius då han mot slutet av boken ges utrymme att försvara sitt beteende som han hade när han var vid liv. Hur Paasilinna hanterar Pius görs dock med mycket humor.

Man kan jämföra detta med medeltidens Dantes, Den gudomliga komedin. Dante skriver då om sig själv och den romerske diktaren Vergilius som han själv såg upp till. Vergilius hade ett väldigt stort inflytande på verket även fast det var skrivet långt efter hans död. Något liknande gäller Hoppsan jag är död. Påven har ett stort inflytande på boken, främst när han bestämmer sig för att hälsa på journalisten i Finland, Men journalisten är dock upptagen med att vänta på att Elsa ska dö. Han väntar alltså hellre på att Elsa ska dö än något så viktigt som att påven personligen kommer för att hälsa på honom. Skillnaden mellan de två böckerna är att Paasilinna förmodligen inte skriver om sig själv, huvudkaraktären har inget namn så det kan man dock inte säga med full säkerhet. Skulle några karaktärsegenskaper hos huvudkaraktären i Hoppsan jag är död vara baserade på författaren så skulle de egenskaperna förhoppningsvis vara väldigt överdrivna då huvudkaraktären är otroligt självgod.

En stor del av komedin i Hoppsan jag är död ligger i det konstiga ordvalet som används när författaren vill beskriva vardagliga saker eller fenomen. Ett exempel skulle vara; ”Arttela tog en rejäl slurk ur den stötta emaljmuggen, suckade tungt och slöt ögonlocken om sina blodsprängda gulaktiga synorgan” (Paasilinna, 1980). Sättet som Arttellas slutna ögon beskrivs är någorlunda invecklat men samtidigt också väldigt formellt. Detta liknar det sätt som man skrev på under antiken, eller i alla fall hur vi svenskar översatte litteratur från antiken.

”Och hör på honom, den förträfflige ynglingen, som aldrig tänker vakna, men i fällar fem inbyltad ligger han där och låter ganska fult” (Aristofanes, 423 f.kr). Detta är ett citat taget ur pjäsen Molnen som skrevs under antiken av Aristofanes. Sättet som citatet är skrivet på låter någorlunda invecklat eller på sätt och vist barnsligt, speciellt i delen som beskriver att den unge mannen snarkar, att han låter ganska fult. Det är det här skrivsättet som Paasilinna förmodligen självmedvetet driver med. Komedin ligger i hur självmedveten texten är.

Hoppsan jag är död är en bok som tar äldre män med auktoritet samt gamla skrivsätt och slänger dem i väggen. Texten försöker finna komedi i hur personer eller fenomen som försöker höja sig själva över andra bryts ner till ofta vulgära ting. Att en före detta påve åker till Finland för att titta på nakna damer är roligt för att man kombinerar två ting från två helt olika världar, en av kristendomens främsta representanter och vulgärt beteende. När man sänker en person på det sättet så gör man honom också mänsklig på sätt och vis, då han inte längre blir en gestalt som inte går att ta på utan en person med behov och egna intressen. Det är dock någorlunda kontroversiellt att utsätta sådana historiska personer för sådana saker, men det är ett litet pris att betala i komedins namn.

Källförteckning;

upplysningstiden. (2018, Februari). I Wikipedia Hämtad datum 2018-05-24, https://sv.wikipedia.org/wiki/Upplysningstiden

Paasilinna, A. (1980). Hoppsan jag är död. Stockholm : Bromberg.

Aristofanes (423 f.kr) Molnen. Göteborg : Mimers bokför