Västlandens_geografi - helmgast/drangopedia GitHub Wiki
author: Ymir created_at: '2011-08-11T04:11:01Z' id: Västlandens geografi links: category:
- Västlanden title: Västlandens geografi
Västlanden
Kapitel 2 – Geografi Ola Jentzsch
Den sista kamelen gav helt enkelt upp, och föll ihop livlös. ’Akidja pulsade fram till den med ökensand upp till knäna, men förmådde inte rycka liv i djuret. Hon ramlade, själv på väg att svimma av utmattning. Den heta sanden brände och kliade mot hennes hud, kläderna var fulla av sandkorn och läpparna torra och sprucka. Hon var så uttorkad och trött att hon knappt orkade gråta länge. Men hon var stark för sina nio år och kämpade sig åter upp på fötter. Koshans böljande sandhav bredde ut sig under den klarblå himlen, ända bort till de eldröda bergen i väster. Det enda som bröt av öknens väldiga ödslighet var hennes farfars mörka gestalt, som obevekligt stretade uppför sanddynen mot henne.
Yargal ben Jizhan var gammal, med ett fårat anlete märkt av många strapatser, men än tycktes han kunna uppbåda mer kraft, och nådde fram till sin dotterdotter med det lilla som fanns kvar i deras vattenflaska. Hon sjönk ihop i hans famn och drack girigt.
”Koshan Makâr…”, sade han, blickande ut över vidderna, ”Mitt barnbarn får du aldrig”. ’Akidja såg upp på honom, med den sista droppen vatten glimmande på läppen.
”Jag vill inte dö, farfar”, snyftade hon.
”Såja”, svarade den gamle och strök henne mjukt över håret. ”Jag marscherade härigenom med Kazghan Kungamakaren för många år sedan. Vi är blott en dagsmarsch från Kashi, en grönskande oas vid bergens rand. Tänk dig, hjärtat…bara gå i en dag till så ska du få dricka så mycket du orkar”.
”Men jag orkar inte gå”, kved ’Akidja. ”Varför kan inte Herren låta det finnas vatten här och nu? Varför måste här finnas en öken utan ände?”.
Yargal suckade, och satte sig ned med henne i knät.
”Detta var landet som gavs oss av Tarim. Hit ledde han oss, och här har vi vår plats i världen”.
”Men kan här inte finnas mer vatten? Tänk om det fanns äppelträd överallt?”.
”Lilla vännen, det är inte så lätt. Om allt var en enda stor oas skulle du inte glädjas lika mycket åt det”.
”Varför inte?”.
”För att”, sade Yargal milt, ”en blomma i öknen är vackrare än tusen på en bördig äng. Allt liv är herrens gåva till oss, liksom öknarna är hans prövning. Och livet blir så mycket mer kostbart då det omges av döden”.
Västlanden utgörs grovt räknat av den norra halvan av den södra kontinenten och en smal, höglänt landtunga mellan Igonhavet och Blå havet. Utöver statsbildningarna Mûhad, Momolan och Eumo och dvärgfästet Zolod-renk-Elall består området av den jargiska kolonin Lopnor, och enligt somliga definitioner även Colostro och Lomar, samt Ressiöknen och ödelanden där de forna rikena Edron och Akpilos en gång låg. Ett bälte av ogästvänliga öknar dominerar området – Tarkas i nordväst, Koshan och Tar på den mûhadinska landtungan och det väldiga Ressi i söder. Västlandens periferi utgörs av torra stäpper, vidsträckta slätter och savanner där spridda stammar av darkener levt sedan urminnes tider, och i sydväst tar ogenomträngliga tropiska urskogar sakta vid, hemsökta av bisarra djungelfolk såväl som äldre, för-mänskliga ting . Västlanden i stort är en vild och ödslig region, vars bofasta befolkning är koncentrerad till ett fåtal bördiga områden vid kusterna, i floddalar och oaser.
Mûhads gräns mot väster, och en naturlig barriär mot Jargien, är det förbrända Tarkas, en het, karg och fruktansvärt torr öken av sand, grus och aska, genomskuren av uttorkade flodbäddar. Aktiva vulkaner spyr stundtals ut väldiga moln av aska och svavel som förmörkar himlen veckor i sträck. Vintrarna är förhållandevis svala, men temperaturen på sommaren nästintill outhärdlig. Området härjas dessutom av magistormar och allsköns monster – det mest fruktade är en mystisk ”Askans fader” som sägs husera i ruinstaden Ghalden. Hela Tarkas var en gång ett befolkat land, zhanfolkets urhem, men nu återstår bara ödsliga ruiner. Dock bebos området fortfarande av östzhaniska nomader, som är experter på att hitta de få vattenhål som finns. Allra längst i norr finns Karagistan, en bördigare halvö med bofast befolkning och små, utspridda byar. Karagistan styrdes förr av Mûhad, men försöket att återerövra det slogs snabbt ned av karagerna. Mûhadinerna kontrollerar dock än idag Otranien, en landremsa längst i väster mot Blå havet.
Ett fåtal karavanvägar går genom Tarkas, men farorna och klimatet som sådant gör att de flesta föredrar vägen över havet, trots östzhanernas goda rykte som vägvisare. I krigen mellan Jargien och Mûhad har Tarkas ofta blivit slagfält, och dess nomader har angripit bosättningar i båda länderna, men så länge det inte handlar om krig tycks Tarkas förbli ett ingensmansland. En av få naturresurser i området är obsidian, vulkaniskt glas, som östzhanerna säljer till mühadiner och jargier för oerhörda priser.
Mûhad har ett tempererat klimat som präglas av höga bergskedjor, närheten till Tarkas, och havsströmmar från de omkringliggande haven. Ziu där landtungan mellan Blå havet och Igonhavet är som smalast kallas ofta just för ”Landet mellan haven”. Från Tarkas sträcker sig en remsa av öken genom Mûhad ned mot Ressiöknen i söder. Detta är Koshan Makâr, eller Koshanöknen, vars fulla namn kan uttydas som en dyster uppmaning: ”om du går in, kom aldrig åter”. Det är ett ogästvänligt landskap av grusaktig jord med lösa stenfragment och dramatiska klippformationer, i många områden uppbrutet med vackert mönstrade, böljande sanddyner som kan bli över hundra meter höga. Våldsamma sandstormar i Tarkas fortsätter ofta vidare västerut och rullar in över Ziu. Genom Koshan sträcker sig det väldiga, snöklädda Loulanmassivet norrut, för att avlösas av Tabîmbergen, ”Cikadornas berg”, som löper i nordvästlig och västlig riktning utmed Blå havet. Loulan är ett mycket högre och mer majestätiskt bergsmassiv, men Tabîmbergen är på sätt och vis mer oländiga, med mycket spetsiga krön, branta sluttningar och raviner. Med sina smala små stigar, molnkrönta toppar och avskilda grönområden är de kända för sin skönhet. Från bergen rinner många vattendrag som helt torkar ut i Koshan, långt innan de når havet. Ökenremsorna närmast kusten har ett något drägligare klimat med mer nederbörd än i inlandet, där skyfallen är mycket, mycket få men tämligen intensiva – regn kan få hela öknen att tillfälligt blomma upp.
Utmed de norra kusterna sluttar landskapet nedåt, och övergår i relativt svalt slätt- och stäpplandskap som kyls ned av kalla havsströmmar och bevattnas av de vattendrag som rinner ned från berg och högland. Syd- och östkusten mot Igonhavet sträcker sig längst lugna havsvikar och är genomgående varmare och torrare än nordkusten, påverkad av Tarkas heta luftströmmar. Tabîmbergens sluttningar och dalar och landskapet norr om bergskedjan utgör Mûhads bördigaste, och överlägset mest tättbefolkade, del. Här ramar ljusa, vildvuxna lövskogar in intensivt uppodlade områden. Loulanbergen är mer karga, med de väldiga topparna höljda i evig snö, men här och där finns gräsklädda dalgångar och ensliga, vindpinade högplatåer där odling eller boskapsskötsel bedrivs. Också väster om Loulan finns ett fåtal skogsområden, men någon rikare grönska återfinns i Mûhad annars bara i oaser och de trädgårdar människorna själva anlagt.
I sydöst blir landet varmare, och lövträden ersätts gradvis av palmer och annan subtropisk vegetation. Här är varmt nästan året runt, medan merparten av Mûhad har förhållandevis kalla vintrar – frost är ingen ovanlighet, och det händer att det snöar. I hela Koshanöknen råder extrema temperaturskillnader mellan dag och natt – En stekhet dag kan mycket väl övergå i minusgrader på natten.
På kontinenten övergår Koshan så småningom i Ressi, en ännu varmare öken dominerad av grusiga stenområden och på högslätterna berggrund och stora, lösa stenar. På sina ställen bildar klippblocken ett ojämnt, svårforcerat underlag. Sanddyner likt de som är så typiska för Koshanöknens hjärta återfinns i Ressi främst i Elall-bäckenet längst i norr, som lär vara en av de torraste platserna på Mundana.
Ressiöknens utkanter utgörs av savanner och torra slätter, som ofta plågas av dramatiska naturfenomen såsom gräsbränder, sandstormar och ovanliga men plötsliga ösregn som orsakar översvämningar. Temperaturskillnaderna under olika tider på året är inte alls så stora som i Koshan, men nätterna kan fortfarande bli väldigt kalla.
Det Tarkas är för Jargien och Mûhad är Ressi för Momolan och Eumo – en naturlig gräns mellan rikena. Rakt genom öknen går dock ett par viktiga karavanleder som binder samman Västlanden. Det är väldigt glest mellan oaserna, men ändå bebos området av spridda beduinstammar och otaliga rövarband (vilket kan vara samma sak i många fall). Särskilt vid karavanlederna utmed Loulan och i bergen kring dvärgfästet Zolod-renk-Elall finns en del bosättningar och nomadläger som inte bekänner sig till något omgivande rike.
I Momolan utgörs landskapet nästan uteslutande av slätter och savann med enstaka skogsdungar och sänkor med rik växtlighet. Längst i söder finns den jargiska kolonin Colostro och berg täckta av tropisk skog, men merparten av landet är väldigt torrt, platt och låglänt. I den klippiga stenöknen vid Ressis rand i väster finns djupa raviner och fantastiska naturformationer. Utmed den blåsiga östkusten börjar nya remsor av öken, och de enda naturligt odlingsbara områdena är kusterna kring Jaccumtabukten och ett litet område på den hemsökta Nolhalvön. Trakterna närmast den väldiga Malásarsjön i sydväst brukar spira av grönska under regnperioderna på våren och hösten, men annars är de lika karga som resten av landet.
Hela Momolan är väldigt varmt med små skillnader mellan sommar och vinter men kusterna har ett genomgående mildare klimat med svalkande pålandsvindar. Värst är hettan på slätterna inne i landet – i huvudstaden Locarda har man byggt bostäder under marken för att få behagligare temperaturer. En stor kanal har byggts från Malásarsjön för att förse huvudstaden med vatten, och bevattningsanläggningarna utmed denna har möjliggjort jordbruk också här.
Eumo i väster är en smältdegel av folkslag och stammar, centrerad kring Caibukten. Landet består mest av öken, torrstäpp och längst i väster skogar som i söder övergår i djungel. Utmed Loulanmassivets västsluttningar och Caibuktens kuster finns en del bondbyar, men annars är nästan hela befolkningen nomader. Den största staden, Sung, är belägen i en enslig oas i Ressiöknens utkant, och sedan gammalt en viktig knutpunkt för kontinentens karavanleder. I de vackra Himmelsbergen i väster ligger den hemlighetsfulla guldgrävardalen Belu, en vidsträckt och tämligen bördig dalgång vid Urad-Them-flodens tillflöden. Där sker viss odling, men gruvbrytning och guldvaskning sysselsätter långt flera. Floden fortsätter ut ur dalen i en vid båge söderut genom djunglerna och når slutligen havet i ett sumpigt delta. Där tronar sju väldiga torn till åminnelse av något svunnet rike. Belus dal är egendomligt mörk – nätterna är långa, tysta och kalla, och solen tycks dröja med att gå upp över bergen. Högt upp i Himmelsbergens svalare klimat har en del Sungmunkar sökt sin tillflykt till ensliga kloster och tempel på högplatåer och bergssidor.
Norr om Eumo ligger vidsträckta områden vid Blå havets kust som en gång tillhörde Akpilos och Edron. Området brukar kallas för ’Vildlanden’, även om detta lika ofta används om Himmelsbergen med omnejd. Summags öde grässlätt är full av fornlämningar och ruiner, men är ständigt utsatt för våldsamma magiska urladdningar och stormbyar. Detta kombinerat med de otaliga berättelserna om det hemsökta Summag har gjort att platsen lämnats nästan orörd under senare årtusenden. Enstaka zhaniska nomadstammar har sökt sig hit i syfte att komma undan olika sorters förföljelse, men annars är det enda bebodda området i närheten en skogkantad vik mellan bergen i väster. Där ska det enligt mûhadinska upptäcktsresande, bo primitiva och blodtörstiga pygméer som hänger sig åt svartkonst, livnär sig på människokött och skrattar när de flår sina offer.
Klippön Cai, där Edrons huvudstad en gång låg, är en otillgänglig, blåsig och karg ö, omgiven av förrädiska rev och belägen mitt i den kalla havsström som kyler ned Mûhads kuster mot Blå havet. Också Cai påstås vara hemsökt – somliga säger att ön är ett piratnäste, andra att dess ruiner bebos av mystiska, bevingade väsen, demoner eller spöken. Något verkar i alla fall röra sig under den väldiga staden Edrons dimhöljda ruiner.
Söder om Ressi och Momolan breder savanner ut sig, torra gräsmarker med sporadiska skogsdungar och dyiga vattendrag. Här och där finns kraftigt kuperade områden med kullar och flodraviner. Det är i stort ett stekhett och obefolkat landskap, härjat av väldiga monster och fasansfulla demoner, åtminstone i sagorna, men ett par stora stammar av darkener lever här, antingen som boskapsdrivande nomader på savannerna eller bofasta jordbrukare i bördiga dalgångar. De tropiska djunglerna runt Malásarsjön är mycket vildvuxna och sumpiga med stora mangroveträsk, men bebos av tosher som gömt sig här undan darkenernas expansion, och ställer till väldiga problem för de jargiska kolonisatörerna i Lomar. En bit nordväst om sjön finns Torlins slätter, som definitivt är hemsökta av något, ett ruinbestrött land längst Akazuflodens östra strand. Akazufloden rinner från ett märkligt litet bergsmassiv ständigt höljt i rök och dimma, och mynnar slutligen ut i Malásarsjöns stillsamma vatten.
Bortsett från Vildlanden är det mycket ont om skogar i Västlanden. Momolan har en enda skog som praktiskt taget betraktas som helig, och de få kvarvarande skogsområdena i Mûhad är koncentrerade kring Tabîmbergen. I oaserna finns däremot ofta mycket rik växtlighet, som om naturen där försökte kompensera för de omgivande öknarnas livlöshet genom att blomma ut i en enastående frodig grönska. Som den jargiske botanikern Herod Lianos sade – ”Där Västlandens skogar väl grönskar och blommorna väl spirar är det med en prakt som hade kunnat få Herren själv att känna avund”.
Norra Vildlanden och merparten av Mûhad domineras av lövträd. Den sparsamma bördiga jorden på den mûhadinska landtungan har brukats så länge att gränsen mellan vildmark och odlad jord blivit ganska vag – i skogarna återfinns många trädslag som ursprungligen ingått i trädgårdar eller plantager. Förmögna zhaners tradition att hålla sig med väldiga, lummiga trädgårdar är mycket gammal, och trädgårdarnas växtlighet har otaliga gånger i historien helt enkelt spritt sig utanför sina murar och påverkat den omgivande naturen. De bördiga kustområdena och oaserna uppvisar således en uppsjö av praktfulla lövträd – hagtorn, pilträd, kastanjer, poppel, otaliga fruktträd och olika sorters ekar är vanliga. I kargare och kallare områden norröver på den mûhadinska landtungan och kring Tarkas finns en del barrträd, framförallt furor och cypresser. I själva Koshanöknen kan man som bäst hitta enstaka trädbevuxna platser kring avloppslösa, dammiga vattendrag.
I sydligaste Mûhad, efter ungefär halva Loulanmassivet, tar den subtropiska zonen vid. Utmed Blå havets kuster är lövträd fortfarande vanligast – mullbärsträd, olivträd och många andra, men österut och söderöver tar palmer och buskar över mer och mer. På Momolans och Sydlandens savanner finns aprikosträd, acacieträd, marula, med mera, och den beryktade Sandskogen på Nolhalvön uppvisar en mängd trädslag – sandelträd framförallt.
Längst åt söder och sydväst består vegetationen av fuktig, tät och vildvuxen tropisk skog med en oerhört rik flora, som dock till större delen är outforskad av zhanerna. En del trädslag är namngivna och några har man försökt plantera i Mûhads trädgårdar, men Vildlandens djungler är till syvende och sist en av många platser dit människans civilisation ännu inte nått.
Västlanden är rikt på blommor och nyttoväxter. Zhanernas trädgårdstradition har bidragit till att oräkneliga sorters blommor odlats och spritt sig, alla öknar, stäpper och ofruktbara berg till trots. Tillochmed på de torra slätterna och i de till synes livlösa öknarna växer örter som länge nyttjats av människan för olika ändamål. Mûhadinsk vallmo är en av de främsta – det är en låg ört med röd krona och fem tjocka kronblad som skyddar de värdefulla frukterna mot solen. Fruktsaften är en berusande och beroendeframkallande drog som blandas i vin och nyttjas frekvent i hela Västlanden. Lûhaminplantan är en annan ört som enbart växer i Koshanöknen, och är grunden i ett gift vars symptom påminner om lungpest. Tarimörten finns utmed enstaka uttorkade flodbäddar och är mycket sällsynt, men har imponerade läkande egenskaper – ökenresenärer som hittar den kan få väl betalt.
Lotusblommorna är högt skattade av mûhadinerna både för sin skönhet och sina praktiska användningsområden, och även om de finns i vilt tillstånd odlas de i stora antal i trädgårdar. Olika sorters lotusblommor är allt från hallucinogena droger till dödliga gifter, och stundtals otäckt lätta att ta fel på. Bland Mûhads mångfald av örter finns ytterligare ett par som är särskilt anmärkningsvärda. Den belladonnaliknande thónblommans saft droppas i ögonen för att vidga pupillerna. Det ger en drömskt ofokuserad blick och anses mycket vackert bland zhaniska damer, men överdrivet användande leder så småningom till blindhet. Somliga slavägare gör medvetet sina konkubiner blinda med thónsaft för att de ska bli bättre massöser, vana att känna sig fram överallt. Isha’al är en vacker vit blomma som växer utmed Tabîmbergens sluttningar, och är ytterligare en drog man brukar utsätta slavar för. Dess saft dricks eller injiceras i blodet med hjälp av blommans taggar, slappar av musklerna och orsakar lätta hallucinationer. Det hela är mycket beroendeframkallande, och ett utmärkt sätt att hindra en slav från att rymma, då hon snart kommer att behöva sin dagliga dos, som bara hennes herre kan erbjuda.
Minst lika många nyttoväxter frodas i Vildlandens djungler, men som allt annat där är de flesta i stort sett okända för alla utom de tosher som faktiskt lever där. Den framstående mûhadinske botanikern och upptäcktsresanden Hazmar Mûran har efter åratal av studier dock kartlagt en hel del i sin bok ”Arash ain ak'hamin”, Utmarkernas flora. Trots hans goda rykte ses hans verk med viss skepsis i Mûhad – där finns en del spekulativa stycken, exempelvis en skildring av ’Dolam zhar’, ett människoätande träd vars löv utsöndrar en berusande, lockande doft, och en text om näckrosor stora som kvarnstenar.
Vete, havre och ris är de vanligaste spannmålen i Västlanden. Vete och durra odlas över hela området, medan havre och korn mest förekommer i Mûhad. Ris odlas i Eumo sydväst om Loulanmassivet och i terrasser på Himmelsbergen, och har på senare tid kommit över Ressiöknen till Momolan, där hirs traditionellt dominerat. Utöver spannmålen består odlingarna i Mûhads oaser framförallt av sojabönor, äpplen, ärt- och gurkväxter, hampa och bomull. Längre söderut och i grannländerna är det utöver spannmål och bönväxter framförallt en mångfald av frukter och kryddor som odlas – dadlar, oliver, fikon, citroner, pepparfrukter, etc, etc. En viktig kulturväxt hos darkenerna i Sydlanden är frukten från Marulaträdet, vars kärna kan pressas till en olja som används både i matlagning och hudvård, och har blivit väldigt populär bland zhaniska handelsmän. Tebuskar, mullbärsträd och vinrankor gör viss odlingsmark väster om Koshanöknen oerhört värdefull för Mûhad och Eumo – te, vin och siden är eftertraktade handelsvaror som genererar stora inkomster, liksom kryddor, norra Mûhads bomull och kaffebönorna i Momolan. Just att det finns så mycket pengar att tjäna på export av sådana varor bidrar dock till ett utnyttjande av jordbruket som i det långa loppet missgynnar den fattiga delen av befolkningen – siden kan man inte äta. Trots omfattande odling av spannmål i somliga områden förmår jordbruket inte föda hela befolkningen i något av Västlandens länder – boskapsdrift och fiske är minst lika viktiga näringar, och mycket spannmål måste importeras för att föda de stora städerna.
Öknarna och vattenbristen till trots är Västlandens natur inte fattig. Många djur har lärt sig att överleva i det hårda klimatet, och de mindre torra områdena hyser massor av liv, likt djunglerna i sydväst. Det är egentligen bara större däggdjur det är ont om i ökenområdena – avsaknaden av svalkande skugga blir ofta för mycket för dem. De stora klimatskillnaderna mellan norr och söder skapar givetvis olika förutsättningar, varvid norra Mûhads djurvärld skiljer sig rejält från Momolans.
Koshanöknen kallas ofta, bland många andra osmickrande epitet, ”Dödens hav”. För blotta ögat tycks den mycket ödslig, med livlösa, bruna bergssluttningar, torrt grus och oändliga hav av sanddyner. Dock är den hem för otaliga fåglar, reptiler och små däggdjur som lever av det lilla öknen har att ge. Asätande fåglars olycksbådande siluetter är en vanlig syn på himlen – kråkor, korpar och de ökända svarta koshangamarna. Fågelbeståndet är till stor del gemensamt för hela den mûhadinska landtungan eftersom fåglarna lätt kan förflytta sig stora sträckor. Stäppörnar, falkar, vråkar, fiskmåsar, sparvar, tranor, finkar – arterna är otaliga. I de varma oaserna i söder finns dock många färggranna fåglar som inte klarar klimatet i norr, och Tabîmbergen hyser en del unika arter som mûhadinsk näktergal, känd över hela världen för sina vemodiga sånger.
Den tarkiska sandtigern är ett av få större däggdjur i öknen, och livnär sig mest på mindre djur och enstaka mänskliga resenärer. Drakormen draghîr lever också där, och beundrad för sin skönhet är den ett vanligt motiv i mûhadinsk konst. Utanför de direkta ökenområdena lever exempelvis vargar, rävar och vildhundar, och snöleoparder och lodjur uppe i bergen. Tigrar förekommer ännu i skogarna vid Tabîmbergens sluttningar, men har jagats för sina pälsar och de magiska amuletter man kan göra av tigertänder så till den grad att de numera är mycket sällsynta. Tigrar som husdjur är väldigt populärt bland de riktiga rika, men dessa tigrar är antingen uppfödda i fågenskap, eller väldiga snötigrar som importeras från Gordrion för rena fantasisummor.
Längst söderut i Mûhad finns en del antiloper, medan hjortar, stenbockar och bergsgetter återfinns i områdets alla bergskedjor. Överlag är det ont om stora, växtätande däggdjur, undantaget sådana som domesticerats av människan. Man håller sig i stort sett med samma bruksdjur som i östra Mundana, utom i söder och i Loulanmassivet där en del mer exotiska djur som vattenbufflar, yakar och ett svarthårigt släkte av mycket små och söta grisar förekommer. Den tvåpuckliga kamelen är vanlig i Mûhad och Tarkas, medan den enpuckliga dromedaren hör hemma i Momolan och Ressiöknen. Den flitiga användningen av båda sorterna som bruksdjur har gjort att båda kan återfinnas i hela Mûhad, även om kamelen blir mer sällsynt ju längre söderut man kommer. Fåglar, i synnerhet papegojor och påfåglar, förekommer ibland som husdjur i trädgårdar och aviarier men aldrig som bruksdjur - även om Mhîmrätten formellt bara förbjuder ätande av flygande fåglar skyr de flesta mûhadiner tanken på att äta fågel eller fågelägg överhuvudtaget, så höns, gäss och dylika djur finns praktiskt taget inte i området. Ytterligare ett undantag är dock falkjakt - mûhadinerna anser att detta snarast är att hylla fågelns gudomligt inspirerade egenskaper, så det är fullt godtagbart att hålla sig med rovfåglar för detta ändamål.
Zhanerna har alltid varit ett ryttarfolk, och tog med sig massor av hästar från Tarkasstäppen. Ett par områden i Mûhad är utmärkta för hästuppfödning, och landet producerar mycket fina hästar, om än inte i nog stora antal för större export – man importerar faktiskt en del. Några hästar flydde till slätterna och högplatåerna för länge sedan, och där lever enstaka hjordar av vildhästar ännu. I Tabîmbergens dalgångar ses ibland Im’wada, Gryningshästen, en mycket speciell art som är tretåig, fläckig och extremt liten – knappt två fot hög. Den är naturligtvis fullständigt meningslös att tämja, och vissa mûhadinska lärda tror att den är ett av Himlens utkast till skapelsen innan den riktiga hästen tog form.
Speciellt Blå havets kuster är mycket rika på fisk, och fisket är en viktig näring i nordväst. I Diuzfloden finns säregna sköldpaddsarter med taggiga skal, Kejsaränder med en karaktäristisk röd tofs och allehanda andra vattenfåglar – alla mycket populära i trädgårdsdammar och andra konstgjorda vattendrag. Utöver ett otal fjärilar är mer anmärkningsvärda insekter syrsor och cikador, vars sång ständigt hörs i skogar och trädgårdar. Tabîm Shamo betyder just ”Cikadornas berg”.
Många av Koshanöknens djurarter förekommer ända ner i Ressi, men de som är känsliga för det varmare klimatet rör sig aldrig så långt söderut - praktexempel är vargar, korpar och Mûhads legendariska randiga tigrar, som inte förekommer söder om Loulanbergen. Sandtigrar lever dock i och omkring Ressiöknen, som de delar med ökenrävar, schakaler, kameler, antiloper, momolanska vildhästar och ett otal andra djurarter med spridning ända bort till Momolans kuster. Framförallt är Ressi dock känt för det Darfana-folket kallar Kwallisa, Sanddemonen. Det är en sorts jättelika maskar som gräver långa tunnlar under marken och då och då kan ses ringla sig upp ur jorden som vore det ett hav av sand. De sägs ha en glupande aptit och kunna sluka människor hela, något som skapat en viss debatt i Eumo – Sungmunkarna vill bestämt hävda att kwallisa är alldeles ofarliga för människor.
Savannerna hyser mängder av bytesdjur som möjliggör jakt i en omfattning den mûhadinska landtungan inte tillåtit på årtusenden. Här jagas hjordar av bufflar, antiloper, obsidiangaseller och en uppsjö andra djur av såväl leoparder och skräcködlor som människor, och asätare som hyenor och gamar kalasar gärna på resterna. Bland de riktigt stora däggdjuren märks flodhästar, noshörningar och elefanter, varav de senare zhanerna faktiskt lyckats tämja, om än i liten skala. Ett särskilt märkligt djur som resenärer siktat söder om Malásarsjön är den så kallade kvaggan, en liten häst med randig framkropp. Bevattningskanalerna från Malásarsjön har blivit infesterade av ett småvuxet men glupskt släkte av krokodiler, som orsakat många förluster av armar och ben bland momolans bondebefolkning.
På Eumos torra stäpper tillhör de blodtörstiga svartsvinen och de så kallade Åskdjuren de mer anmärkningsvärda varelserna. Åskdjuren, som lever i stora hjordar i nordöst, är bepälsade, enorma noshörningar med en mankhöjd på uppemot åtta fot. Utöver storleken är deras mest framträdande drag de Y-formade, kluvna hornen på deras nosar. I Eumo såväl som Momolan är boskapsdrift det viktigaste försörjningssättet, och bruksdjur av alla de slag förekommer – från pärlhönor och getter till hästar, kameler och bufflar. Woykbuffeln är känd för sina väldiga horn, och är ett mycket starkt och tåligt dragdjur som används ända bort till Forion och sydligaste Mûhad. I Beludalen förekommer det att den väldiga draködlan Draghâr nyttjas som bruksdjur.
Djunglerna vid Himmelsbergens södra sluttningar hyser en så rik djurvärld att den vore fruktlös att ens försöka kartlägga (därmed inte sagt att Sungmunkarna inte försökt). Här finns en mångfald av fåglar, reptiler, insekter och däggdjur i alla färger, former och storlekar, från moskiter och myror till hyggelmonster och jättebältdjur. De sistnämnda fördes en gång till Västlanden från Mio-Enara, som en del av kejsarens av Akpilos djurpark. När Akpilos föll kom de fria, och även om dessa enorma, bepansrade varelser är extremt sällsynta kan de forfarande påträffas kring Urad-Them-floden. Samma trakt lär också härjas av det mystiska monstret ’Abi Ken, Förgöraren, som ingen har sett och överlevt för att berätta om det. ’Abi Ken tillskrivs ett oräkneligt antal sönderslitna människokroppar som hittats i trakterna kring Dhuk och Mido under snart ett sekel. Berättelser om liknande varelser går både bland Sungmunkarna i Himmelsbergen och på Loulans karga högplatå i Mûhad, där enorma fotspår siktats i snön.
Sydlandens tropiska skogar är luftigare och ljusare, bebodda av papegojor, leoparder, ålhundar, skuggmyrslokar, dvärgelefanter och allsköns apor, från nätta små varelser till väldiga kolsvarta giganter som inte är alls så farliga som de ser ut, men fortfarande kapabla att slita en människa i bitar om de blir uppretade. Också här finns monster, dock - Det berättas om taggiga mördarsniglar stora som fullvuxna män och demoniska apor med glödande ögon som anfaller från trädtopparna med klubbor och stenar. Junglerna strax väster om Malásarsjön är hemsökta av vandöda väsen som den lokala toshiska Khoda-stammen sägs ha skapat till en vedervärdig dödsguds ära, och tillochmed darkenernas mest sturska krigare vet bättre än att sätta sin fot där. Malásarsjön själv bebos enligt momolanska rykten av ett fasansfullt sjöodjur som slukar alla momolaner som försöker ta sig över sjön, med båtar och allt. Mbinguni-darkenerna på andra sidan sjön har inga sådana historier, men Hazmar Mûran går ed på att han sett sjöodjuret en gång, en gigantisk ryggfena som reste sig ur vattnet, hög som Gur-i-Zindas minareter. Hur det nu än är med den saken trotsar en del momolanska fiskare legenderna och ger sig ut på sjön, för fångsterna är ofta goda, och där finns en art av delfiner vars skinn blir förstklassiga stövlar åt fina damer och herrar i Västlandens städer.