Västlandens_Befolkning - helmgast/drangopedia GitHub Wiki
author: Ymir created_at: '2012-09-28T18:07:17Z' id: Västlandens Befolkning links: category:
- Västlanden title: Västlandens Befolkning
Västlanden Kapitel 1 – Befolkning Ola Jentzsch
Kefal Isma’ils hov i Alkarzan var i sanning en märklig syn. Festen gästades av otaliga av landets Upphöjda, från Alkarzans jordlösa kefaler till beryktade tarkhaner långväga ifrån, men det som först fångade ens blick var de många exotiska individerna i salen. Zoloddvärgarnas konung var här, och den darkenska Nabezistammens kung från södern. Momolanerna hade skickat ett sändebud, som vanligt en kvinna, som stod nonchalant lutad mot en pelare och blängde ilsket på emiren av Khamza. Det rörde sig om någon meningslös gränskonflikt, förmodade jag. Emiren i sin tur var märkbart distraherad av de darkenska och alviska slavinnor som dansade en bit bort, nakna sånär som på guldet de smyckats med. Musikanten var också en alv, vars fingrars stilla smekande av alanudens strängar åstadkom ett ljud som lät nästan himmelskt i mina öron. På ett par divaner i skuggan av ett litet träd i en kruka satt jargiens bleksiktige ambassadör och samtalade med Naz, hoveunuckernas ledare. Denne var den största trukh jag någonsin skådat, en kolossal uppenbarelse klädd i en purpurfärgad rock som tycktes mig mycket kostbar. Här fanns också en cirefalisk handelsfurste med följe, som medfört en märklig fågel från det fjärran Caserion i gåva till värden. I stort sett alla västzhaniska folk fanns representerade. Kajiker med väldiga skägg och broderade hättor såväl som ljushylta zhizhia i mörka turbaner – som vanligt satt de i ett mörkt hörn, inbegripna i något konspiratoriskt dravel. Eller? De verkade betrakta något, och jag gick dit för att se efter.
Varelsen var det märkligaste på festen, kanske rentav det märkligaste jag någonsin sett, trots att kefal Salodans kamorfvisir Thantetmes stod intill dess bur med händerna instuckna i sin blåsvarta kåpa. Den liknade närmast en jättelik gräshoppa, stor som en tosh, med grönsvarta skal som verkade täcka en oformlig kropp med bakåtböjda ben och groteska klor på något jag förmodade var dess framben. Huvudet uppvisade en käke lik en stor tång, tunna känselspröt och rödglödande fasettögon. Den var helt stilla, tycktes inte röra sig en tum, men gav konstant ifrån sig ett klickande och surrande läte. ”Tarims blod”, minns jag att jag utbrast, ”Vad i Herrens namn är det här?”. Thantetmes intill mig tycktes le, om kamorfer nu kan le med sina ödlekäftar. Hans tunga spelade åtminstone i dunklet. ”Ett ssspöke från forntiden”, väste han. ”Den gamla världens herrar”. Så tycktes han upplösas i mörkret, och lämnade mig ensam där med mina funderingar.
MÄNNISKOFOLK
Zhanerna är sedan långt tillbaka den överlägset största, mäktigaste och mest utspridda folkgruppen i Västlanden. De märks överallt, och deras språk, kultur och religion är normen i hela området. Men redan innan zhanerna kom fanns här många olika folk som fortfarande lever kvar i området, och andra har invandrat under senare årtusenden. Införseln av slavar långt bortifrån och handeln med fjärran länder har ytterligare bidragit till att alla upptänkliga folkslag kan påträffas här och var.
Östzhaner Zhaner är det nomadfolk som från sitt hem på Tarkasstäppen spred sig västerut över världen. Det var 7000 år sedan, och sedan dess har många olika grupper av zhaner kommit att uppstå. Den primära uppdelningen är Öst- och Västzhanerna, varav de förra är de som stannade i Tarkas när västzhanerna utvandrade. Östzhanerna anses i allmänhet stå närmare ur-zhanerna, i det att de bevarat mycket av deras kultur, religion och livsstil. De har sällan givit upphov till några stora riken eller bestående minnesverk, utan har alltid varit ett splittrat nomadfolk som endast undantagsvis enats under någon konung – ofta för att kriga med sina släktingar i väster.
Generellt är östzhanerna kortare än sina västzhaniska släktingar, med något mörkare hy och ögon. Deras ögon uppvisar det hudveck som också återfinns hos raunerna och veddofolket, men nästan aldrig hos västzhanerna. De har oftast mörkt hår och tämligen platta ansikten. Männen bär oftast skägg, och båda könen låter håret växa långt utan att sätta upp det, något som västzhanerna tenderar att avfärda som primitivt. Östzhanernas kläder görs oftast av hampa, ylle, skinn och läder, men man byter gärna till sig finare tyger av sina civiliserade grannar. Klädstilen i övrigt påminner mycket om vanliga mûhadiners, med skinnstövlar, huvuddukar och fladdriga byxor och rockar.
Östzhanerna är sedan långt tillbaka uppdelade i väldigt stora stammar under en emir eller khakan (konung). De mest betydande av dessa beskrivs nedan.
Savakunnerna är de mest kända östzhanerna, beryktade som skickliga hästkarlar och mycket vildsinta krigare. De är den största och mest krigiska av Tarkasstammarna, och har otaliga gånger under historien angripit både mûhadinska och jargiska bosättningar. För drygt ett sekel sedan inledde man ett av de hittils största angreppen på Mûhad, och Karakim- och Khalka-iktan i östra och nordöstra Ziu erövrades. Merparten av den gamla gränsstaden Karakim lades i ruiner, men en del befästes och blev säte för savakunnernas hövdingar. Med det kunde man spärra av Zius östgräns, och de allra flesta karavaner genom Tarkas tvingas idag betala tribut till savakunnerna. Det har gjort att man kunnat köpa in vapen och annat där man tidigare var tvungna att ta allt man behövde genom plundring, och i det långa loppet har det både gjort savakunnerna fredligare och mer farliga.
Juntharerna lever av jakt, samlande och boskapshållning i södra och östra Tarkas. För nästan tusen år sedan grundade de ett rike kring några oaser i öknens hjärta med Ghalden som huvudstad, och var den mäktigaste av Tarkas stammar. De stred mot savakunnerna och jargierna och hjälpte mûhadinerna i den första invasionen av Jargien, vilket senare ledde till Ghalden-rikets fall för jargiska korsfarare. Idag undviker juntharerna Ghalden och talar om ett väldigt monster som hemsöker staden, och av deras rike återstår nästan bara ruiner. Dock är de fortfarande en stor stam, kända som några av de skickligaste stigfinnarna och överlevarna som går att uppbringa. De håller sig med stora hjordar av hästar och kameler och plundrar gärna jargiska karavaner och bosättningar. Fredsfördraget som slöts med mûhadinerna tusen år tidigare hålls i färskt minne, då mûhadinska granascher kom till juntharernas hjälp mot jargierna, och man angriper väldigt sällan västzhaniska resenärer.
Karagerna är Tarkas enda bofasta stam. De tog tillbaka sitt land från mûhadinerna för länge sedan, och lever som jordbrukare och boskapsskötare i befästa bosättningar. Karagistan är det enda bördiga området kring öknen, och man har flera gånger fått försvara det mot nomadstammarna, speciellt savakunnerna, i söder. Karagerna bär färgglada kläder av bomull och ylle, och använder det överskott deras jordbruk ger för att byta till sig vapen och rustningar åt sina krigare. De är stolta över sitt ursprung och sina traditioner, särskilt kända för sin musik, och ses som överlägsna och inställsamma av övriga östzhaner. Konung Yazman styr Karagistan med fast hand, men han är gammal och utan arvingar, och det finns risk för ett inbördeskrig när han går ur tiden.
Kozarerna är en mindre stam i väster, som ofta tagit anställning hos västzhanerna som legoknektar, karavanvakter och stigfinnare. De flesta bekänner sig till Mhîmrätten och har tagit till sig många av mûhadinernas traditioner, men det hindrade dem inte från att alliera sig med savakunnerna i erövringen av östra Ziu. En del oliktänkare har sedan dess bosatt sig i Mûhad, trots att man där har tyckt rätt illa om kozarerna på sistone. Sitt ringa antal till trots har kozarerna ganska stort inflytande på övriga Tarkasstammar – deras erövringar har gett dem ett par områden där fiske och hästuppfödning kan bedrivas, och de har en del guld undanstoppat. Framförallt är de, likt savakunnerna, ökända som farliga krigare.
Aighurerna är relativt fredliga, kända som Tarkasöknens skickligaste jägare. De är ganska talrika men splittrade i tre klaner under olika emirer, vilket gör dem mindre ansedda rent militärt. Till skillnad från nästan alla andra vågar de sig in i Tarkas hjärta, och sägs vara de enda som verkligen vet var man kan finna vatten där. Ett par av deras krigare sägs ha begett sig in i ruinstaden Dalkhrekni mitt ute i öknen och återkommit med förunderliga ting som gavs till aighurernas schamaner och emirer i gåva. Bland andra stammar går många illvilliga rykten om aighurernas hemlighetsmakeri och deras tendens att ständigt hålla sig utanför, och speciellt savakunnerna ogillar dem sedan de vägrade gå med i kriget mot Mûhad. Aighurerna har många omtalade schamaner och rentav ett par trollkarlar, något som ytterligare spär på mystiken kring dem. Utöver boskapsdrift och samlande försörjer aighurerna sig som jägare, och känner till en del djurstigar där de kan få tag i byten vars pälsar betingar goda priser i Mûhad och Jargien. På sistone har man tillochmed lyckats nedgöra ett par av de livsfarliga pantheror som hemsöker öknens rand, och lärt sig hur man tillverkar en enormt värdefull parfym av körtlar i deras munhåla.
Västzhaner Västzhanerna blandades tidigt upp med andra folkslag, inte minst Zius och Akpilos urbefolkning, vilket för alltid skilde dem från de som stannat kvar i Tarkas. De spred sig omsider långväga över världen ända bort till Miam och Tarhai, och har överallt grundat riken och härskardynastier och satt sina spår i historien. Idag bekänner sig så gott som samtliga till något civiliserat rike, även de som fortfarande för en nomadiserande tillvaro. En typisk västzhan är marginellt längre än en vanar, med smäckra lemmar och rak hållning. De har rakt, svart hår, gles kroppsbehåring och olivfärgad hy, som en kraftigt solbränd österlänning. Ögonen är oftast väldigt ljusa – gröna, blå eller rentav gyllene, vilket står i kontrast till deras i övrigt mörka drag. Läpparna är tunna, kinderna ofta något insjunkna och dragen i övrigt ganska markerade. Det manliga skönhetsidealet i Mûhad är en högrest, värdig figur med skarpa drag, fin hy och ett välansat skägg, medan en idealkvinna ska vara lång och smärt med höga, markerade kindkotor och stora, klara ögon. Västzhanernas klädedräkter varierar mycket beroende på social status, livsförhållanden och modets nycker, men bär ännu tydliga spår av nomadlivet.
Koshanerna är sinnebilden av zhanfolket, och utgör merparten, drygt 80%, av Mûhads befolkning. De lever både som bofasta och nomader, och så gott som alla bekänner sig till Mhîmrätten. Traditionen påbjuder att de var de första att färdas västerut, konung Tarims eget folk, och de har spritt sig över hela den mûhadinska landtungan och vidare västerut till Edron, Tarhai och bortom. Samtliga gudahärskare utom dynastin Zhia har varit koshaner, och det är koshan-språket som gett upphov till mûhadinskan. Sina stora städer och bördiga oaser till trots har koshanerna aldrig glömt sina nomadiska rötter, även om de så gott som alltid kan uppfattas som överlägsna. De anser sig, kanske med goda skäl, vara Västlandens herrefolk och beter sig gärna därefter.
Zhizhia är något blekare i hyn än koshanerna och anmärkningsvärt mycket längre. De ledde erövringen av Loulanriket, och blandades med tiden upp med dess taupiska urinvånare. Zhizhia härleder sin ursprung till en mästaren Zhi, en mytisk figur i en dimhöljd forntid som skall ha begåvat Tarkasstäppens folk med stor visdom. Än idag har zhizhiafolket en stark lärdomstradition, och zhanernas skriftspråk tros härröra från dem. Många av Mûhads lärda, läkare, magiker och poeter har varit av deras folk, men sällan några lahider då Mhîmrätten aldrig rotats riktigt djupt hos zhizhia. Detta väcker en del misstänksamhet mot dem från koshanernas håll, givetvis. Dagens zhizhia lever mest som bofasta hantverkare och jordbrukare i Yeshm-, Kashi- och Loulaniktan, medan andra återfinns bland intellektuella och hovmän i de stora städerna. Zhizhia-emiren Gazan var den förste att få Mhîmtiteln efter Odani al-Khader, och utsågs faktiskt av koshanernas upphöjda. Under hans dynasti, Zhia, försköts maktcentrat söderut i riket, och zhizhia påverkade utvecklingen mer än de senare skulle göra – mycket av Mhîmrättens estetik och mystiska traditioner härrör från den tiden. Zhizhia är omkring 2% av mûhadinerna.
Liadj är de stammar som tidigt vandrade söderut, och aldrig bekände sig till Mhîmrätten. De utgör idag lejonparten av alla zhaner söder om Mûhad – i Ressi, Momolan och Eumo. De beskrivs ofta som kraftigare och något mörkare i hyn än koshanerna, men med än glesare skäggväxt. Nästan alla Liadj lever som nomader. Bland dem har ur-zhanernas gamla andetro i någon mån kommit att bevaras, men det mesta har försvunnit i mamolanistiska föreställningar och mer sentida myter. Kännetecknande för Liadj är också att kvinnan har en mycket högre status än i de andra, mycket patriarkaliska, zhankulturerna. Kvinnorna i Momolan står tillochmed över männen, medan Ressis och Eumos Liadjstammar har mer jämställda förhållanden. En del Liadj lever i södra Mûhad, men får där finna sig i mûhadinernas patriarkala lagar.
Kajikerna är zhaner från det forna Edron, som efter imperiets fall sökte sin tillflykt till Eumo och Mûhads västkust. Nuförtiden är de flesta troende i Mhîmrätten, men hos kajikerna i Eumo finns tydliga influenser från Sungs lära. Kajikerna bevarar en lite säregen kultur med traditioner som koshanerna betraktar som flummiga och obegripliga. Många är väldigt vidskepliga och har en utpräglad tro på att Stamfadern fortfarande vandrar på jorden för att se om zhanerna är värdiga allt han givit dem. Detta, att Stamfadern närsomhelst kan döma deras gärningar, gör kajikerna till ett tämligen flitigt och målmedvetet folk. De ser familjesammanhållningen som väldigt viktig, men praktiserar aldrig månggifte även om det händer att förmögna kajiker tar sig konkubinslavar. De flesta lever som fiskare, krigare och handelsmän i nordvästra Mûhad, men framförallt är kajikerna kända som lahider, filosofer och magiker, både bland Sungmunkarna och inom Verashimorden. Genom sin religiositet och sitt arv från Edron åtnjuter kajikerna ganska stor respekt, tillochmed från koshanerna, även om elaka tungor påstår dem vara gnidna, konspiratoriska eller rentav kroniskt galna. Kajikernas kvinnor är nästan lika långa som männen och ses som mycket vackra, men traditionen påbjuder att de bär slöja för att skyla sin skönhet för främmande män. Tyvärr tenderar deras fäder att hålla ganska hårt i dem och vägra låta dem gifta sig med någon som har flera hustrur, till giftaslystna koshaners förtret. Kajikerna är till antalet 4% av Mûhads befolkning, och gott och väl en tiondel av Eumos.
Darkener Kontinentens södra delar domineras av olika undergrupper till det darkenska folket, vars förfäder en gång byggde storslagna riken som Torlin, Ebla och Dabu. De lever i djunglerna och på savannerna i olika stammar, klaner och familjer, somliga jordbrukare, andra pastoralnomader och jägare. Många darkener togs tidigt i historien som slavar av Akpilos, Edron och zhanerna och förflyttades så norrut, men en del stora och mäktiga stammar har alltid bebott Västlandens periferi. Det är dessa som tas upp här – längre söderut finns en uppsjö av mindre klaner, och övriga darkener i Västlanden är slavar eller ättlingar till slavar som för länge sedan glömt vilket folk de en gång tillhörde.
Darkener är resliga och starka, även om medellängden inte är avsevärt mycket högre än västzhanernas. De har mörkt skinn, från ljusbrunt till blåsvart beroende på boplats, familj och stam. Håret är mörkt, oftast rakt eller krulligt, näsan platt och läpparna tämligen fylliga. Ögonen är oftast bruna, ibland med en djupt svart ton. Darkener har en rik dräktkultur som särskilt hos de "civiliserade" stammarna i Eumo och runt Malásarsjön ter sig särskilt färgstark, med färgglada svepningar, fina pälsar, plymer och smycken.kastmärken? duttar, streck?
Darfana har i årtusenden fört en nomadisk tillvaro i Ressis södra delar, och kan öknen som inga andra. De är eftertraktade som vägvisare och karavanvakter, men håller sig oftast för sig själva med sina boskapshjordar. Darfana är tämligen fredliga, men har ett mycket gott rykte som krigare och lämnas därför i fred, tillochmed av Ressis många rövarband. Vid de tillfällen de faktiskt har blivit hotade eller förolämpade har de inte varit sena att ta till vapen, för de är ett mycket stolt folk och måna om sina ofruktsamma marker. Vidare är de några av Västlandens främsta kameluppfödare. Ett fåtal är högt skattade glasblåsare som har imponerande, flyttbara verkstäder i sina tält.
Darfana är mycket långa, med gles kroppsbehåring och närmast blåsvart hud. De har rakt hår som männen ofta sätter upp i hårpiskor eller komplicerade flätor, medan kvinnorna rakar huvudet helt så när som på en liten hästsvans. De dekorerar gärna sina hjässor med pannband infattade med pärlor, elfenben och guld, och bär också i övrigt dyra guldsmycken och spjut och bågar av fin kvalitét. Den traditionella klädseln är luftiga, purpurfärgade rockar med huvor, tillverkade i sammet, siden eller andra värdefulla material. På det hela taget är Darfana mycket måna om sitt utseende, och byter till sig allehanda lyxvaror för de kameler, pälsar och glasföremål de förser zhanerna med.
Aomefolket är Västlandens mest ansedda darkenerstam. De utgör lejonparten av alla darkener i Eumo, 30% av dess befolkning, och merparten av Sungmunkarna. Ursprungligen utgjorde de magikratin Torlins härskande skikt, men flydde därifrån sedan Torlin förstörts av zhanerna. De bjöds in till Sung av den dåvarande högste Sung, och blev med tiden en av de bidragande faktorerna bakom Eumos enande. Mötet med det gamla Sungfolket blev mycket givande för båda parter, och såväl magi som vetenskap och annan lärdom frodades. Aome har ett stolt arv efter Belag Duncinna, forntidens störste magiker, och deras mystiska tradition är ännu mycket levande. En del drömmer om att återta Torlins slätter från det krigiska Mbingunifolket som nu håller dem, men de flesta är nöjda med sin lott i Eumo, där de lever som boskapshållande nomader, bönder, handelsmän och munkar.
Så gott som alla Aome är hängivna följare av Sungs lära. Olikt många andra darkenerfolk är de inte förtjusta i färgglada kläder utan föredrar enkla mönster och diskreta färger. Kvinnorna bär i regel halvlånga klänningar medan männen draperar sig i lätt broderade svepningar i ofärgad bomull eller linnetyg - heliga män bär saffransgult eller orange, medan en del upproriska lättingar bryter mot traditionerna genom att bära direkt osmakligt färgglada dräkter. Den klassiska forianska halmhatten är en särskilt populär accessoar bland de mer stilmedvetna. Generellt har Aome tunnare läppar och smalare näsor än andra darkener och förhållandevis ljus hy, men det varierar ganska mycket eftersom de blandats upp med Eumos andra folk under årtusendena.
N’beyo är en stor, krigisk konfederation av stammar som dominerar södra Momolan fram till den jargiska kolonin Colostro. De är arvtagare till den gamla Izuba-konfederationen som dominerade samma område. N'beyos olika stammar styrs ofta av av drottningar och har alltid haft tämligen jämställda samhällen, vilket tidigt föranledde dem att göra gemensam sak med momolanerna och formellt, men inte i praktiken, underkasta sig ekhbeten. Just detta har lett till en del problem – N’beyos stammars krigare har ofta räddat momolanerna undan många problem, och var de enda som på allvar stod emot cirefalierna under rikets grundande. Samtidigt tar de höga tullar landvägen på all handel med Colostro och lyder allt mer sällan Liadj-folkets påbud, speciellt som N’beyos män har en mycket högre ställning. I praktiken gör de det alltså svårare för ekhbeten att hålla samman sitt redan splittrade rike.
N’beyo har en schamanistisk religion och lever som boskapsdrivare och jägare, även om visst jordbruk och handel bedrivs. Många är legosoldater i Momolan. Utseendemässigt har de inga riktigt utmärkande drag, undantaget sina kolsvarta ögon. Hyn är mörkbrun och håret krulligt. De klär sig tämligen lätt i det heta klimatet, men bär praktfulla fjäderplymer, leopardpälsar och smycken. Den härskande Rizagaruke-stammens medlemmar brukar smycka sig med märkliga ärrtatueringar, och konfederationens krigare är kända som Västlandens förnämligaste spjutkastare.
Mbinguni är ett hemlighetsfullt folk som, av allt att döma, tog över delar av det fornstora Torlins gamla marker sedan Aome övergivit dem. Dessa marker är svårt härjade av skräcködlor, rövarband och nomadstammar, många ditlockade av legenderna om Torlins försvunna guld, vilket av nödvändighet gjort Mbinguni krigiska och misstrogna mot främlingar. De har stor respekt för Sungmunkarna, men utöver det har de inte goda relationer med någon, vilket gör att få faktiskt har sett deras rike. De som trots allt gjort det hävdar att Mbinguni bebor de övervuxna ruinerna av storslagna tempelstäder, sporadiskt upprustade och utsmyckade med djurhudar, totempålar och märkliga, målade sköldar. Även om man inte på långa vägar kan leva upp till zhanernas teknologi besitter Mbinguni goda kunskaper i smideskonst och vattenteknologi; de tillverkar utsökta vapen och smycken, och fantastiska fontäner, kanaler och bassänger pryder deras vittrade städer. Besökare har förbryllats över att alla Mbingunis bosättningar och odlingar ligger på sydvästsidan av Akazufloden; dess andra strand skyr de som pesten, och inte ens deras boskap får beta där.
Mest kända är Mbinguni dock för att det är deras kvinnor som krigar. Om de verkligen är ett matriarkat tycks ingen riktigt veta, men deras män syns aldrig till utanför deras egna domäner, och knappt ens där. Upptäckaren Hazmar Murân hävdar att Torlins män drabbades av en förbannelse som gjorde dem och deras efterkommandes söner veka och sjukliga, och att de därför av nödvändighet låter sina kvinnor kriga åt sig medan de själva härskar från bekvämligheten i tempelstäderna. Det finns givetvis andra, än mer sensationella teorier, från att männen hålls hunsade och förslavade till att de blivit uppätna av Torlins skräcködlor hela bunten.
Mbinguni, åtminstone kvinnorna, är högresta och atletiska med ljusbrun hy. De har darkenerfolkets karaktäristiska fylliga läppar och breda näsor, men blå ögon och rakt hår som de sätter upp i komplicerade uppsättningar i fjäderprydda bronskronor. De klär sig oftast bara i höftskynken, men byter till sig purpurtyger av Darfana att bära vid festliga tillfällen, och deras mångfald av guldsmycken är i sig imponerande. Ingen vet var Mbinguni får allt sitt guld ifrån, vilket ytterligare bidragit till ryktena om Torlins rikedomar. I strid är Mbinguni bättre rustade än nästan något annat darkenerfolk, med sköldar och lätta rustningar av brons och hudar och svärd och kastspjut av stål.
Tosher De flesta tosher lever i primitiva stammar söder om Västlanden, men de är också den dominerande folkgruppen i Eumo, där de alltid levt i de södra djunglerna. Ursprungligen var de jägare och samlare, men i Eumo har många blivit boskapsskötare, bönder och gruvarbetare. Det finns mycket som tyder på att tosherna är hela kontinentens ursprungliga mänskliga invånare, åtminstone söder om öknarna - darkenerna tycks ha kommit från någon sydvästlig kontinent, och även Akpilos urinvånare kom från haven. Såväl darkener som zhaner har ofta jagat undan tosher och tagit över deras jaktmarker, och båda folkgrupperna har i stort en fördomsfull syn på tosherna, vilket skapat mycket motsättningar i Eumo. Darkenerna ser tosherna som hämndlystna, illvilliga och fula, medan zhanerna beskriver dem som primitiva, blodtörstiga och djuriskt lömska, och sällan ger dem ett värdigt bemötande. Samtidigt har zhanerna alltid hyst någon slags skräckblandad respekt för tosherna, varvid de mycket sällan tagits som slavar.
Tosher är småväxta, snabba och smidiga, och tycks helt och hållet sakna kroppsbehåring. De har mörk hy, mörkt hår och nästan helt svarta ögon. Överkäkens hörntänder är så pass markerade att de kan framstå som huggtänder. De toshiska stammarna är så många, små och spridda att det är omöjligt att beskriva dem alla, men de två som har inflytande i Eumo bör nämnas här.
Asw'tala är Eumos största tosherstam, en lös gruppering av klaner som för en nomadiserande tillvaro på slätterna nordväst om Sung. Enligt ryktena var de en gång gruvslavar i Akpilos, men gav sig ut för att söka ett nytt liv på slätterna sedan detta rike gått under. Olikt de flesta andra pastoralnomader i regionen är de inga framstående ryttare, utan föredrar att följa sina boskapshjorder till fots, medan packningen helt sonika lastas på woyk-bufflar och slädar. För den sakens skull är Asw'tala på inga sätt veka; även oaktat deras stora antal är de mästare på att gömma sig i sina markers höga gräs och bombardera angripare med förgiftade bågpilar och kastspjut. Trots detta åtnjuter Asw'tala inget vidare inflytande i Eumo, vilket gjort dem allt mer frustrerade genom åren - såväl zhanerna som Aomefolket och deras Mbinguni-legosoldater är fortfarande mycket starkare krafter i landet.
Asw'tala har alltid vetat bättre än några andra hur man blidkar Summags demoner, men på senare år har dessa kunskaper kommit att omvandlas till en direkt religion. Under ledning av karismatiska schamaner har man funnit nya sätt att besvärja demoner och förfadersandar och utvecklat en komplex demonologisk tradition som av många utomstående betraktas som blasfemisk och olycksbådande. En viktig sådan ledare är för närvarande den kvinnliga schamanen Mudami, som försöker få till stånd en allians med Qulimanwe för att öka toshernas inflytande i regionen.
Asw'talas män bär sällan mer kläder än höftskynken och ibland tjocka mantlar av woykpäls till skydd mot väder och vind, medan kvinnorna bär färgglada, mönstrade draperingar i bomull och ylle. Smycken av ben och brons är populära, och märkliga amuletter och fetischer vars syfte inte ens Sungmunkarna tycks förstå. Stammens medlemmar är något längre än tosher i allmänhet, men fortfarande givetvis korta och klena i förhållande till darkenerna.
Qulimanwe är ett civiliserat toshersläkte som länge bebott Eumos bördigare områden mot Beludalen i väster. De flesta lever som bönder vid skogens rand, men med tiden har många spritt sig åt sydöst och nordöst, och försöjer sig på fiske, handel och boskapsskötsel. Åter andra har odlat jord i Belu, och Qulimanwe har stort inflytande där eftersom de äger mycket jord, gruvor och annan egendom. De är också kända för att de använder de väldiga draghârödlorna som riddjur och plogdragare.
Qulimanwe har en rik musikalisk tradition, men deras påverkan på Eumos kultur är liten jämfört med darkenernas och zhanernas. Detta har inte hindrat dem från att skaffa sig viss respekt i Eumo, speciellt som flera av dem blivit ganska rika. De klär sig gärna i luftiga, ljusa kläder av bomull, och de flesta män bär den stora, eumoiska lengkniven, och inte bara som en statuspryl - i Eumo är folk alltid redo att döda.
Tuulam bebor djunglerna utmed södra Urad-Them-floden, där inga andra människor lever. De är förhållandevis primitiva jägare och samlare som helst håller sig för sig själva, men eftersom de kontrollerar vägarna utmed floden har de ett litet mått av inflytande i Eumo. En fåtal av dem livnär sig på handel, och jägare av detta folk återfinns ofta i Dhuk och Mido där de dyrt kan sälja exotiska pälsar och andra saker från djurriket. Tuulam är de enda som någotsånär känner till djunglerna, och kanske just därför finns det en aura av mystik kring dem. Som så många andra platser i Västlanden sägs djunglerna vara hemsökta av osaliga andar från forna riken, och vet någon mer om detta så är det Tuulam-folket.
Tuulam har mörk hy som de ofta målar i egendomliga mönster vars innebörd enbart de själva förstår. I övrigt klär de sig på sin höjd i höftskynken. Ofta ger de ett något utmärglat intryck, med smala lemmar och ansikten. De jagar med blåsrör och enkla bågar, men byter mycket gärna till sig dyrbara knivar som de ser som statusföremål. Det sägs att Tuulam leds av ondskefulla häxdoktorer som utövar ett hänsynslöst skräckvälde, men mycket lite är egentligen känt om dem – det är kanske, som så mycket annat, bara ett grundlöst antagande av zhaniska resenärer med alldeles för mycket fantasi. Den annars trovärdige Hazmar Murân har dock en mycket livfull anekdot om hur några toshiska häxmästare tog honom till fånga under en flodfärd och försökte koka honom i en stor kittel, under vilda tjut och munter dans.
Tauper ende begriper sig egentligen på Amdofolkets religion. De förefaller dock vörda himlen, vilken är ack så påtaglig i de berg där de lever, och har i det funnit så pass mycket gemenskap med Mhîmrätten att de båda kulturerna kunnat samexistera. Amdo tycks leva längre än Västlandens övriga folk, dvärgarna och alverna givetvis undantagna, och deras äldste har ett uttryck som kallas ”Uppgå i himlen”. När de känner döden nalkas går de helt enkelt ensamma ut i Loulans berg och återfinns aldrig mera. Enstaka skelett som återfunnits på otillgängliga bergssidor skvallrar emellertid om vad som verkligen händer.
Amdo är långa och gängliga jämfört med Västlandens övriga folk, ofta så smala att de tycks utmärglade. Ett taupiskt folkslag lever än idag i Västlanden. Amdo, som de kallar sig, grundade Loulanriket i Zius södra berg långt innan zhanerna kom dit och erövrade deras rike. Loulan bestod av ensliga bosättningar på vindpinade högplatåer och bergssidor, men ändå lyckades tauperna bygga magnifika städer och monument vars ruiner än idag kan skådas i det massiv som bär rikets namn. Varför tauperna valde att bosätta sig på en så otillgänglig plats är okänt, men kanske var de flyktingar från taupernas eget land norr om Blå havet, och ville av olika anledningar inte söka sig till Ziu eller Akpilos. Fantastiska skildringar finns än idag av Loulan – det historiska verket Im-zhia-wahâl, Zhias krönikor, berättar om onaturligt smäckra torn som sträckte sig hundratalet fot upp i luften och terassodlingar som hölls vid liv med magi. Hur det nu än var erövrade zhanerna Loulan efter hårda strider, och idag återstår bara en spillra av Amdofolket.
Amdo lever än idag i Loulanmassivet, och har alltid bevarat sin särart – äktenskap mellan zhaner och tauper är mycket ovanliga. Tauperna bor i högt belägna gårdar och byar och livnär sig mestadels på boskapsskötsel, framförallt får, hästar och yakar, men ett fåtal tycks fortfarande besitta de märkliga kunskaperna att få saker att växa på så högt belägen mark – i Loulan odlas vissa växter som inte växter någon annanstans i Mûhad. Likt deras grannar Zhizhia återfinns en del Amdo också i Mûhads städer som magiker och lärda.
Ingen utomståDe har helt vit hud och deras ögon saknar iris. Håret är vanligtvis rakt och kolsvart likt zhanernas, och männen bär gärna smala, flätade skägg. I städerna bär de oftast zhaniska kläder, men i sina hemtrakter föredrar de sakaran, en rikt mönstrad poncho i ljusa färger. Till denna bärs slitstarka byxor, skinnstövlar och olika sorters fantasifulla mössor – alltifrån en färgglad, spetsig kreation till grova pälsmössor med öronlappar som påminner om östzhanernas.
Akpilos urinvånare Här och var i Västlanden återfinns ljushyade, högresta individer med röda ögon. Kanske är de bara vanliga vanarer, men det går en myt om aborierna, det forna väldet Akpilos urinvånare, och hur några av dem sökte sin tillflykt till en isolerad dal där de höll sig dolda för omvärlden. Intressant nog är det oftast i Belu som dessa rödögda individer påträffas, men ingen sakkunnig har hittils gjort något seriöst försök att ta kontakt med en och undersöka hur det förhåller sig. Om aborierna var så mäktiga magiker som det sägs i sagorna är det kanske ändå bäst att hålla sig borta?
Å andra sidan berättas i Belu också myterna om Silverdalen, ett paradis generationer av lycksökare gått bet på. Det sägs vara en dold dal i Himmelsbergen där invånarna lever i överflöd av livets goda och i harmoni med alla andar och demoner. Kanske ligger det ändå någon sanning i alla myter om överlevarna från Akpilos? Frågar man de Sungmunkar som lever i avskildhet uppe i bergen svarar de alltid i gåtor.
Box: ”Av alla folkslag väster om Tarkas är koshanerna de ädlaste och de med renast blod. Som ättlingar till den store Tarim Världserövraren är vi ett folk av enastående elegans, intellekt och konstnärlig begåvning. Till våra goda egenskaper hör flit och ihärdighet, tålamod, gudfruktighet, vördnad för ålderdomen och föredömlig pli på kvinnor och slavar. Måhända kan man hos oss finna ett visst lynne och en, förvisso berättigad, fåfänga. Till det yttre är vi välskapta, med utsökta proportioner, klara ögon och renliga seder.
I kajikernas ådror flyter Tarims blod ännu någorlunda rent, och de besitter ett ädelt sinnelag, skarpt intellekt och stor flit. Av deras fel är misstrogenhet, falskhet och lögnaktighet, stor snålhet och vidskeplighet de mest framstående.
Zhizhia-folket är till det yttre långa och bleka, uppblandade med de bleksiktiga och misstrogna Amdo. I intellektuellt hänseende är de förvisso ett rikt utrustat folk, fullt jämbördiga med de högst begåvade av oss koshaner, men vad dåliga egenskaper beträffar är de svekfulla, intrigerande, fega och ofruktsamma.
Liadj är en skam för vårt släkte. Inte bara är de hedningar och fiender till Gudahärskaren, utan dessutom ett folk styrt av blodlystna och degenerade amazoner. Dessa kvinnor tror sig lämpade att styra och föra krig som vore de män, och deras egna karlar blir mycket illa behandlade. Liadj är stolta, men dekadenta och högmodiga.
Söder och väster om det väldiga Ressi lever otaliga folk med mörk hy och barbariska seder. Darfana av darkenerfolket är högresta och mycket högfärdiga, snåla och fåfänga, medan Aome är lättjefyllda, grovhuggna och har ett ringa utvecklat känsloliv. Izuba, Utuoke, Rizagaruke och Mbinguni brås på Liadj och har mycket krigiska sedvänjor. De är våldsamma, hedonistiska och tämligen ointelligenta, men ståtliga. Forianerna är svagsinta och förtappade, likt de flesta av sin ras förfallna till lättja, men förvisso tämligen upplysta.
Men värst av alla främmande folk är tosherna. De är mycket korta och satta, förmodligen världens fysiskt sett minst attraktiva ras, och är blodtörstiga, lömska och elaka. De styrs av illasinnade häxmästare och har både människokött och fågel i sin kosthållning”.
- Utdrag ur ”Västlandens folkstammar” av Sawâl Hazim ben Bayazid (4115-4189 e.M.)
ÖVRIGA FOLK
Västlandens befolkning utgörs inte bara av människor. Tiraker, dvärgar, misslor och alver har alla kommit att på något sätt och vid någon tidpunkt bosätta sig i området – en del har levt där lika länge som zhanerna. Och så finns det de som funnits där ännu längre, varelser vars namn och dåd fallit i glömska i historiens dimmor. Eller? Kan det vara så att någon av de urgamla ännu dväljes bortom människornas civilisation – eller mitt i den?
Alver Det är inte utan anledning som alverna kallar Västlanden för ”Yorumnaé hen’aiyla” - De ofrias land. Nästan alla alver i området är slavar, antingen infödda eller förda hit i fångenskap. Zhanerna har alltid sett alver som väldigt vackra, men det var först med plundringen av alvriket Yorum’an savias under den första invasionen av Jargien som smaken för alviska slavar väcktes på allvar, och de blev oerhört eftertraktade under kommande sekler. Tillgången var, och är, förstås mycket mindre än efterfrågan, men trots det finns det alviska konkubinslavar i många rikemäns hem och vart och vartannat furstehov, och de blir sakta men säkert flera. De oerhörda priser alviska slavar betingar lockar allt fler slavjägare i Asharina att organisera regelrätta kidnappningar, och tillfångatagna alver är inte längre en ovanlig syn på Mûhads slavmarknader.
En än mer tragisk sida av det hela är kanske halvalverna, de alver som fötts i Västlanden som barn till alver och zhaniska fäder. Halvalver är förmodligen vanligare här än någon annanstans i Mundana, och deras mörka hår och olivfärgade hy tenderar att alienera dem från resten av alversläktet om de någonsin lämnar Västlanden. Då de flesta av dem förblir slavar likt sina mödrar är det förstås ovanligt.
Könsrepresentationen bland Västlandens alver är skev, då efterfrågan är överlägset störst på kvinnliga alvslavar. De många halvalver som föds har jämnat ut det hela med tiden, men det går fortfarande minst två kvinnliga alver på en manlig.
De få fria alverna i Västlanden är företrädelsevis handelsmän av pyarstammen. Det finns några pyarfamiljer i Mûhad sedan lång tid tillbaka, och ytterligare någon i Jaccumta i Momolan, men ingendera har något större inflytande. Sedan finns en del alvslavar som blivit frigivna, företrädelsevis halvalver med zhaniska fäder, men ett fåtal har förstås lyckats vinna sin frihet på något sätt – eller helt sonika rymt.
Kiriya är den överlägset vanligaste stammen, då de anses fridsamma och behagfulla och tillgången är störst. Thism är kända för att vara mycket bråkiga och svårtuktade men väldigt vackra, och är trots allt inte helt ovanliga – några är ättlingar till krigsfångar som fördes till Mûhad efter den första invasionen av Jargien. Pyar, med sina mer människolika drag, är inte lika populära men ändå vanligare än thism eftersom de är lättare att få tag i. Sanari-, léaram- och henéaalver är däremot en väldigt sällsynt syn, men ett fåtal har tagits som slavar och någon enstaka vistas kanske i Västlanden av andra anledningar. Sanari lär ha haft ett visst, hemlighetsfullt, samröre med Edron och Mûhads trollkarlsorden, till exempel – det sägs rentav att den store magikern Verashim var son till en sanarialv.
Dvärgar Flera dvärgklaner har någon gång koloniserat Västlanden, företrädelsevis dock väldigt lång tillbaka i historien. Såväl Roghans som Samars kolonisationsförsök avbröts tidigt, medan Drezindvärgarna grundade ett mäktigt fäste som ödelades i en fruktansvärd eldsvåda. Exakt när det inträffade är omtvistat, men Drezin omnämns i mûhadinska krönikor fram till tiden för Momolans tillblivelse. Zolod är de enda dvärgar som egentligen bitit sig kvar, och har ett gediget fäste, Zolod-renk-Elall, och flera mindre bosättningar i Loulanmassivet. För att vara dvärgar har de fört en ganska expansionistisk politik, och kontrollerar stora delar av handelsvägarna utmed Elall-bäckenet. Med 60 000 invånare i själva fästet och åtskilliga tusental bosatta i Mûhad har de stort inflytande i Västlanden – praktiskt taget lika stort som hela Eumo som nation. Lyrakh, Zolod-renk-Elalls kung, är inbjuden till var och varannan hovfest i Mûhad och Eumo, och åtskilliga nomadstammar betalar tribut till zoloddvärgarna. De som inte lever i dvärgfästet med omnejd livnär sig i regel som handelsmän, bankirer (somliga skulle säga ockrare) och hantverkare – speciellt eftertraktade är de som byggmästare och arkitekter. I Alkarzan och Jen finns hela stadsdelar med enbart dvärgisk befolkning.
Zoloddvärgarnas relationer med Momolan är inte fullt så goda, mycket på grund av konflikter om Elallbäckenet. En del spänningar kommer sig också av det inflytande zoloddvärgarnas arvfiender tirakerna åtnjuter i Momolan, även om kung Lyrakhs folk är relativt sekulära på den punkten.
Tiraker Den södra kontinenten verkar inte ursprungligen ha haft några tirakiska invånare, men många tiraker tycks ha kommit hit i en stor folkvandring nångång i förhistorien. Ättlingar till dessa utgör idag en stor population av Marnakhtiraker i Momolan, medan åtskilliga Bazirk har slagit sig ned där först på sistone. Liadj-folket i inlandet och nordöst förde förr många krig mot Marnakh på sydvästkusten, men efter att Momolan bildats lyckades man komma överens, mycket tack vare liknande värderingar, och tirakbefolkade områden inlemmades i den zhaniska statsbildningen. Liadj är alltjämt rikets härskande klass, men tirakerna bemöts med stor respekt, och det finns flera förmögna tirakätter som åtnjuter stort inflytande. Marnakh har traditionellt verkat som sjömän, fiskare, krigare, handelsmän och smeder, och speciellt på de två senare områdena har de stort anseende. Likaså Bazirk har uppvisat ett par framstående hantverkare – framförallt Reza av Gûro, kanske den främsta tirakiska smeden någonsin. I övrigt är Bazirk inte lika väl ansedda, då de bedriven en del skumraskaffärer och piratverksamhet, men relationerna med momolanerna blir sakta men säkert bättre i takt med att Bazirktirakerna etablerar sig i landet.
I Mûhad hyser man egentligen inga större fördomar om tiraker (annat än att de är brutala och medfött kriminella) och de kan röra sig i landet utan större problem, men tirakiska slavar är relativt vanliga, och tämligen eftertraktade. Deras styrka och uthållighet gör dem mycket populära som arbetskraft vid byggprojekt av olika slag, och det finns en liten sadistisk tradition att förse alviska konkubiner med tirakiska vakter. Mest anmärkningsvärda är dock trukheunuckerna. Vid någon punkt kom dekadenta zhaniska rikemän på att en trukh som kastreras i barndomen växer till enorm storlek i vuxen ålder, och speciellt i Alkarzan blev det en statusgrej att hålla sig med jättelika, osedvanligt fridsamma trukher som hovtjänare. Traditionen lever kvar än idag, och trukherna har fått mer och mer inflytande i takt med att de givits mer intellektuella sysselsättningar. Det är inte helt ovanligt att trukher fungerar som slavdrivare, köksmästare, bokhållare, hovmästare och tillochmed rådgivare i mûhadinska furstehem.
Fria tiraker i Mûhad försörjer sig ofta som livvakter, daglönare och grovarbetare. Belus guldgrävardal har lockat en del tirakiska lycksökare, men i övrigt återfinns inga tiraker väster om Ressiöknen.
Misslor Zhanernas förkärlek för exotiska slavar är välkänd, och det finns säkerligen enstaka misslor som slavar i några rikemäns hem, men överlag är misslor en extremt sällsynt syn i Västlanden. Det enda undantaget utgör ett par familjer som slagit sig ned i Xîu och Quir-iktan norr om Tabîmbergen, varav Dahlsippa är den mest kända – och överlägset rikaste. Misslorna bedriver jordbruk i största allmänhet, men har gjort sig vida kända som ölbryggare. En del misslor tjänar som tjänstefolk och underhållare vid kefalens av Xîu hov, och har i gengäld hans beskydd i hela riket. Misslorna ses av koshanerna som gulliga, snälla och relativt menlösa, om än något konspiratoriska (lustigt nog), medan zhizhia-folket hyser djup misstro till dem av någon anledning. De hemlighetsfulla zhizhia håller ganska tyst om sina motiv, och Mûhads lika hemlighetsfulla misslefamiljer bemöter dem med oskyldigt naiva blickar.
Kamorfer Ödlefolket kamorferna påstår sig vara Västlandens äldsta invånare. Öknarnas och människornas spridning har drivit dem västerut undan för undan, och exakt var de nu håller till tycks ingen riktigt veta. Mûhadinska upptäcktsresande har talat om magnifika boningar under vidsträckta träskmarker utmed Urad-Them-flodens nedre lopp, men många av återgivningarna tycks lika fantasifulla som de om amdofolkets Loulanrike. Att en hel del kamorfer tycks röra sig i de sydliga djunglerna kring Mido och Dhuk är dock ett faktum, och tillochmed tuulamfolket tycks hysa en smula rädsla för dem. Kamorferna har fantastisk lungkapacitet och förmågan att ändra färg efter omgivningen, och är mästare på att simma, dyka och gömma sig i tät vegetation. De sägs leva i årtusenden och vara oerhört skickliga magiker såväl som krigare. Mûhadinska lärda påstår att de dyrkar en urkraft kallad ’Xiǎ’, som representerar hela världens magiflöde, och ständigt strävar efter att upprätthålla magisk balans och harmoni. De verkar också ha något gemensamt med Sungmunkarna, i ett vördande av enkelhet och renhet. I övrigt är mycket lite känt om de hemlighetsfulla kameleontmännen.
Emellertid har kamorferna på sistone alltmer blandat sig i mänskliga förehavanden. Ett par kamorfer verkar som stigfinnare, legoknektar och handelsmän i Dhuk, och det ryktas finnas några kamorfer bland de mûhadinska Nattdräparna. Det händer att kamorfer ses på gatorna i Mûhads städer, vad än deras ärenden där nu kan vara, och kefal Salodan av Kaal har sedan många år tillbaka en kamorf, Thantetmes, som högste rådgivare. Om kamorferna har någon slags mystisk agenda, eller bara har tröttnat på att leva i skymundan kan blott tiden utvisa, men säkert är att de ses med både misstro och fruktan överallt i Västlanden. Deras egendomliga kunskaper och magiska talanger är dock försonande drag som väcker stor nyfikenhet och viss beundran, inte minst hos den mûhadinska Verashimorden.