Slaget_om_Blå_havet - helmgast/drangopedia GitHub Wiki

author: Ymir created_at: '2014-05-30T02:53:05Z' id: Slaget om Blå havet links: category:

Sjöslag
Västlandens historia
Work in progress mention:
Akûr Asheddum
Albor ben Jevon
Ataemnes
Blå havet
Cai
Edron
Edronitiska imperiet
Gebashan Häxkonungen
'Gurigan i-Mühads'
Häxmästarnas välde
Ilzade
Kraden Nanórgona den Grymme
Kraden Shalmanassar
Kraden Shârmanassar
Quaran
'Sahana i-Yandar'
Sekhmets cirkel
Shur Shamal
Tessarakonter
Tidslinje
Uthman III
Uthmar III title: Slaget om Blå havet

Slaget om Blå havet stod på dagen och natten den 12:e dagen i den 11:e månaden år 2080 e.M, och var det största sjöslaget i Mundanas skrivna historia, där två imperier vräkte sin fulla sjömakt mot varandra och förslösade resurser till en sådan grad att de aldrig helt kunde ersättas.

Det hela tog sin början i Edrons imperialism i det sargade Mûhad; det västliga imperiet hade sedan länge kontrollerat nordvästdelen av den mûhadinska landtungans kuststräckor, och sågs allmänt som ett dödligt hot. Men det fanns också folk som propagerade för att Mûhad och Edron borde göra gemensam sak i ett pan-zhaniskt världsrike, och bland dessa fanns Sekhmets cirkel, det råd av uråldriga magiker, ledda av Gebashan Häxkonungen, som för tillfället usurperat Mûhads tron. Vid tiden härskade den i Mûhad ökände och fruktade Kraden Nanórgona den Grymme över Edron, och man kan därför tycka att tillfället var illa valt, men Sekhmets cirkel trodde uppenbarligen att tiden var mogen att förena de båda rikena, och gå sida vid sida med Nanórgona mot framtiden. De beslöt att gifta bort en mûhadinsk prinsessa, Ilzade, med Nanórgona, för att därigenom ta ett stort första steg på vägen mot en allians med Edron. Upproriska kefaler i Ziu, ledda av Akûr Asheddum och Uthmar III satte sig dock till motvärn - i deras ögon hotade äktenskapet inte bara att underkasta Mûhad dess historiska ärkefiende, men var också blasfemiskt gentemot prinsessan; hon var av Gurigan i-Mühads heliga blod, och skulle inte få befläckas av ett misstänkt vandött, degenerat monster som Nanórgona. Så de gav sjökaptenen Albor ben Jevon i uppgift att ta några snabba galärer och hårdföra besättningar, och undsätta Ilzade innan hon nådde Cais dystra stränder. Albor gjorde så, jagade ikapp Sekhemets cirkels fartyg strax efter att de mött upp på havet med en edronitisk delegation, attackerade i skydd av nattmörkret i en heroisk räd, och både undsatte prinsessan och sände Häxmästarnas och Edrons skepp till botten.

I Mûhad allt sedan dess har historiker tagit för givet att Ilzande ville bli räddad, men ett fåtal lärda har ibland försiktigt uttryckt ståndpunkten att källorna pekar på att hon kämpade emot räddningsförsöket, snarare än att följa Sahanas exempel, och att hon, folks fruktan för Nanórgona till trots, var stolt över prospektet att förena zhanernas riken och bli drottning åt världens mäktigaste man. Hur det nu än var så var hon bara en kvinna, och hennes vilja obetydlig för historien; hon fördes till Quaran, där Zius upproriska kefaler styrde, och Häxmästarnas klor inte kunde nå.

Nanórgona var rasande, och rustade en flotta utan dess like att återerövra hans brud, och straffa de som skämt ut honom. Han uppbådade här allt av Edrons episka sjömakt, inkluderande tre Tessarakonter, de största galärer världen någonsin skådat. Han intog själv en plats på ett mindre fartyg, hans personliga jakt, medan Kraden Shalmanassar gavs nominellt befäl över hela flottan, och Ataemnes över dess förtrupp. Man satte sedan segel mot Quaran, fullastade med trupper för att erövra staden innan någon av försvararna kunde föra Ilzande därifrån.

Nanórgonas misstag, har lärda senare resonerat, var två; han spenderade för lång tid med att uppbåda sin enorma flotta, och gav därmed Zius kefaler gott om tid att förbereda ett försvar. Han lastade vidare sina skepp för tunga med soldater, då han räknade med att lätt vinna till sjöss och fort landstiga i Ziu.

Zius kefaler, däremot, gjorde allting rätt, hela tiden medvetna om sitt underläge. De lade ut bråte, olja och vildeldsbehållare i vattnet för att försöka skapa en brinnande ridå mot Edrons flotta,, uppbådade varenda skepp de kunde från Zius hamnstäder, och skyndade att bygga flera, om så bara småbåtar. De, i synnerhet demagogen Shur Shamal, jagade i folket upp en desperat rojalism, patriotism och heroism, och fick många frivilliga män att sälla sig till de dödsdömda båtbesättningarna. Likt Edrons amiraler tog man också beslutet att visa marinsoldaterna och besättningarna att man var beredd att ta samma risker som dem, och en av kefalerna, Uthman III, tog på sig att leda flottan personligen. Albor ben Jevon upphöjdes till kefal, och förmäldes i en ståtlig ceremoni med prinsessan han hade räddat, till folkets jubel. Man kan dock misstänka att detta var en lömsk strategi i första hand, snarare än ett ärligt erkännande av hans meriter - Ziu-kefalerna hade inte låtit en lågättad uppkomling gifta sig med en helig prinsessa om de inte var tvungna, och placerade följaktligen den nu upphöjde Albor i en så farlig position som möjligt i flottan, i hopp om att han skulle dödas.

Slaget_om_Blå_havet - helmgast/drangopedia GitHub Wiki

⚠️ **GitHub.com Fallback** ⚠️

⚠️ GitHub.com Fallback ⚠️