Religion Mystik - helmgast/drangopedia GitHub Wiki

---

Västlanden Kapitel 5 – Religion

Ola Jentzsch

Box:

”Så sade Mhîm; världen är min. Allt som blommar, och fåglarna sjunger mitt namn. Jag är dagsljuset, och solens sken. Så sade Mhîm; världen är min”.

”Så sade Ilik; världen är min. Ditt dagsljus är blott förgänglig prakt, sänkt av stjärnor och måne under evig natt. Så sade Ilik; världen är min”.

”Så sade Mhîm; världen är min. Du kan mejsla sorger i marmor och sten, men över kärleken rår du aldrig. Så sade Mhîm; världen är min”.

”Så sade Ilik; världen är min. Jag har grävt åt människan en diger grav. Jag har skapat farsot, och krig. Så sade Ilik; världen är min”.

”Så sade Mhîm; världen är min. För var grav är ett stycke land, där mitt eviga frö kan gro. Så sade Mhîm; världen är min”.

- Okänd diktare, Zahal-dynastin

Mhîmrätten är en av Mundanas största religioner och har under över fyra tusen års tid utövat ett oerhört inflytande på zhanernas kultur och samhällsliv. Det är inte utan orsak som religionen betraktas som dogmatisk och hierarkisk av utomstående, men den har visat sig mycket flexibel där det behövts. Gudar och trossystem från andra kulturer såväl som äldre tider har ofta inlemmats i Mhîmrätten i någon form, och religionen ger utrymme för otaliga spekulationer inom ramarna för Mhîms lära.

Gudasyn

Mhîmrättens högsta väsen är himlen – Mhâma’a på mûhadinska. Det var i himlen världen skapades och det är i himlen döda själar får vila innan de återföds. Allt på jorden är bleka speglingar av himlens renhet och prakt, och alla väsen strävar efter att åter bli ett med den. Himlen är det fundament på vilket jorden vilar, och förnimmer allt som händer under sig, överallt i världen – därav ett vanligt namn på Mhîm – Gabesh Zil, ”Den tusenögde”. Mhâma’a som sådan har inga ögon, ej heller någon kropp – det är en formlös, allomfattande kraft som är själva himlavalvet. Himlen intresserar sig föga för dödligas förehavanden – den tänker inte alls i sådana banor. Därför avledde den en del av sitt väsen och sände Mhîm till jorden.

Stamfadern Mhîm, känd under många namn, är en inkarnation av Himlen, och var dess köttsliga gestalt. Han representerar dess vilja, makt och härlighet, och kom för att vägleda människan så att hon i sinom tid kunde återförenas med Mhâma’a. Mhîms medvetande är mer mänskligt än Mhâma’as – han lyssnar på böner och bryr sig om enskilda individer, händelser och öden. Han har återgått till himlen, men det är ändå honom man ber till och vördar – Mhîm är guden, Mhâma’a blott den kraft guden, och världen, föddes ur..

Den världslige Mhîm, Gudahärskaren, är sedan Stamfaderns avresa gudens ställföreträdare på jorden. Han är de dödligas härskare och vägledare. En avliden Gudahärskare återföds inte – han får sitta vid Stamfaderns sida i himlen intill världens ände.

Världsbild

Världen som sådan är en neutral plats – den blir vad de som lever där gör den till. Människan är i grunden god, skapad ur Himlens renhet, men slits mellan denna medfödda godhet och ondskan i världen. I glömda delar av de levandes värld dväljes nämligen ”De sovande”, väsen som trängde in i världsväven då världen skapades, och förde med sig kaos, lidande och destruktivitet. Deras illvilja genomsyrar hela skapelsen, och utgör ett ständigt korrumperande inflytande alla rättrogna bör göra sitt yttersta för att stå emot.

Livet är en cykel av återfödelser intill dess att själen blivit ren nog att uppgå i Mhâma’a. Först då kan den bryta sig ur kretsloppet och återgå till sitt ursprung, och lämna världens slit och bekymmer bakom sig för återstoden av denna skapelse. Inför varje återfödelse får alla värdiga döda själar vila ut i himlen en tid i väntan på en ny kropp. De återkommer då till jordelivet starkare, ädlare och renare; närmare Himlens nåd. Syndares själar förvandlas till sand och får utstå den oerhörda smärta som följer av att vinden splittrar och blåser isär ens väsen. Till sist, i värsta fall efter hundratals år, är även dessa förtappade själar rena nog att komma till himlen en tid.

Bland många zhaner finns dessutom en föreställning om att de allra värsta missdådarna hämtas av Ilik, ondskans ande, och för alltid berövas Mhîms nåd. Istället får de försmäkta i Saqâr, de gamla gudarnas övergivna dödsrike i underjorden, och tjäna Ilik i evig tid.

Det är denna vila mellan återfödelserna, och hoppet om befrielse från kretsloppet, som Mhîm lovar sina tillbedjare. Verkligt heliga män – Gudahärskare, martyrer och helgon, kommer att färdas direkt till himlen vid sin död. Där får de sitta vid Mhîms sida i väntan på nästa värld.

Till sist kommer världen att förgås och himlens fundament rasa samman, men ur tomrummet kommer Mhâma’a att skapa en ny och bättre värld som fortsätter ett evigt kretslopp av skapelse och undergång. I denna värld kommer alla rättrogna ges nytt liv.

Fata’a

Fata’a är Mhîmrättens heliga bok och trons verkliga grundpelare. Inget annat religiöst verk kan ens mäta sig med den i religiös, social eller kulturell betydelse. Merparten av boken sammanställdes på 900-talet e.M., även om många delar är av betydligt äldre datum. Till stor del var Fata’a Stamfaderns egna ord, och på sikt slätade boken ut meningsskiljaktigheter mellan olika fraktioner, och bidrog till Mûhads verkliga enande. Fata’as texter är grundläggande för Mûhads samhälle till den grad att Fata’a är Mûhad.

Bokens första del innehåller mytologiska berättelser om världens skapelse och förhistoria, Stamfaderns ankomst och enandet av Mûhad. Stamfaderns storverk beskrivs ingående, men boken tar inte alls upp hur det kom sig att han lämnade världen, och ger där utrymme för många spekulationer.

Den andra delen är lagtexterna, skrivna av Stamfaderns själv. Den förklarar hans himmelska makt, innehåller påbud, lagar och moraliska rättesnören, allt för att visa människan hur hon bör leva. Lagtexterna är trenne – Gudahärskarens lag består blott av tre påbud, men de är alla mycket ingående beskrivna. Folklagarna är det längsta stycket, medan slavlagarna är ganska kort och konkret formulerade. Insprängt mellan de allvarsamma lagtexterna förekommer här och var lagtillägg och kryptiska textstycken vars innebörd varit föremål för diskussion sedan Fata’as gryning. Mer om lagarna kan läsas i kapitlet ”Mûhad & Ziu”.

Fata’as sista del är en dunkel domedagsprofetia där världen slutligen förgås, och Mhîm kallar alla själar till sig för en slutgiltig dom inför den nya världens födelse.

Andra heliga skrifter

Den heliga bokens många kryptiska passager, ordlekar och dunkla metaforer har givit upphov till otaliga olika tolkningar. genom årtusendena Fata’a är en mycket svårläst bok, närmast omöjlig att översätta, och också dess mer konkreta påbud och textavsnitt har analyserats på alla tänkbara sätt. Tolkningar av Fata’a, såväl logiska, bokstavliga eller allegoriska som rent matematiska eller magiteoretiska, ges ut i så kallade ”Keralor”. Det är oftast bara de keralor som godkänns av Mhîmen som vinner någon mark, men det finns en del otillåtna skrifter som fått stort inflytande på Mhîmrätten.. I undantagsfall, särskilt vad gäller riktigt gamla keralor, kan de vara icke-godkända utan att vara förbjudna - Manu-keralorna och De äldre gudarnas kerala är framträdande exempel. En del religiösa verk som behandlar saker som Fata’a inte riktigt täcker förekommer också, men de är tämligen fåtaliga och av mycket gammalt datum - många av dessa bär spår av fornzhanernas mytologi och föreställningsvärld. Exemplen som ges nedan på keralor och andra religiösa skrifter är blott ett axplock ur en mångfald som inte ens de mest lärde helt kan hålla reda på.

Avasthran, 'Eldsboken', är en samling mytologiska berättelser som godkändes av Zhia-dynastins första Mhîm, men förnekades då Mûhadinerna tog makten. Dess nuvarande status är omtvistad.; renläriga mûhadiner förnekar den men zhizhia-folket i synnerhet håller den för mycket viktig. Skriften behandlar Stamfaderns kamp mot de äldre gudarna, och hur somliga av dessa fördrivs från världen, och andra underkastar sig Mhîm och inlemmas i religionen som andeväsen.Särskilt omdiskuterat är långa passager med hymner, böner och besvärjelser riktade till dessa andar - många skrivare hoppar över eller modifierar dessa passager helt eller delvis när de kopierar Avasthram, och genom åren har därför otaliga versioner av skriften uppstått, till den grad att ingen längre vet hur den såg ut när den en gång godkändes under dynastin Zhia.

Mûhadinkeralorna är omfattande och klart formulerade tolkningar av Fata’as lagar. Här får slavlagarna lite mer utrymme, och det finns en del synnerligen solidariska påbud som dessvärre fallit i glömska. Den nuförtiden mest framträdande lagsammanställningen är istället Kharidjkodexen, där De upphöjdas rättigheter gentemot folket betonas.Den äldsta kerala som diskuterar lag och rätt är Manus kerala, vars idéer många konservativa mûhadiner framhåller än idag som något man borde gå tillbaka till.

Lotuskeralorna tolkar Fata’as beskrivningar av döden, återfödelserna och befrielsen från deras kretslopp. Trots ett omstritt påstående att en kvinna aldrig kan nå himlen utan att först återfödas som man är keralorna allmänt accepterade sedan Zahal-dynastin. De är en vanlig vägledning för eremiter, lahider och andra som går in för att föra ett föredömligt religiöst liv.

Tabaratthorna är en kontroversiell tolkning av Stamfaderns allmänna påbud, och var Tabarattha-sektens andliga grundpelare. Här menade man att kryptiska passager i Fata’a förbjuder religiösa auktoriteter och bön under tak, liksom att Mhîm aldrig var ämnad att efterträdas av en dödlig härskare. Keralorna är förbjudna sedan drottning Telles tid, och blotta innehavet straffbart med döden.

Sorgons profetior är en samling nedtecknade profetior som tillskrivs Sorgon ur-Baanu som levde mer än 2000 år före Mhîm. Man har i efterhand menat att han förutspådde Mhîms ankomst och hade visioner av "alltings herre", och många Mhîmtroende mystiker anser att nyckeln till flera av religionens mysterier finns dold i hans kryptiska uttalanden.

Praktik

Hur fromma enskilda mûhadiner är varierar väldeligen, men somliga religiösa sedvänjor och riter har naturligtvis genomsyrat samhället så till den grad att det vore oacceptabelt att inte deltaga i dem. Det finns egentligen knappt någon mûhadin som inte tror på Mhâma’a och Mhîm; de ter sig lika verkliga som solen, månen och jorden; men somliga vördar dem mer än vad andra gör.

Bönen utförs vid fem fasta tidpunkter under dagen. Vid dagens första och sista måltid är den bara en kort tacksägelse, där man lyfter sitt matkärl mot himlen, böjer huvudet och tackar Mhîm. I ett hushåll uttalas tacksägelsen endast av husets herre, medan ett sällskap av jämlikar utför den tillsammans. Den formaliserade bönen sker vid soluppgång, middagstid och solnedgång - tidpunkterna för detta signaleras i städerna av särskilda böneutropare. Vid bönetid faller mer eller mindre hela Mûhad omväxlande ned på knä och i kraftigt underkastad position med pannan mot marken, mumlande böner ur Fata’a. Utlänningar är ofta helt oförstående inför detta fenomen; då deras religioner sällan gör sig påminda så påtagligt. Slutet av bönen är en meditativ bit där man försöker tala med guden, och det är först då man ber om det man personligen har på hjärtat. Särskilt viktiga böner utförs i en dhaorag, Mhîms tempel, men allt som oftast sker de i hemmet eller på gatan. Folk på resa eller i krig och andra svårigheter kan ibland slarva med sina böner och senare be om förlåtelse.

Gudstjänsten sker vid middagstid på Lahe’na, den sjätte dagen i varje vecka. Alla som har möjlighet samlas då i den lokala dhaoragen och utför en gemensam reningsceremoni – kvinnor och män var för sig. Man tar plats på dhaoragens mattor i en hierarkisk ordning, ber en lång gemensam bön och hör bönförättarens predikan.

Meditation är ett omtvistat men utbrett fenomen i Mhîmrätten. Särskilt mer ortodoxa skolor brukar vända sig emot det, men bland de mer filosofiska och mystiska inriktningarna av religionen är det mycket vanligt. Det är inte sällsynt att män som har tid och råd tillbringar några glas i veckan i dhaoragen försjunkna i meditation. Somliga riktigt religiöst hängivna kan ofta söka sig långt bort från civilisationen och ägna åratal, eller rentav hela liv, åt att i naturens stillhet begrunda världen och religionen. Genom meditation anses man komma närmare både guden och sig själv; och vinna insyn i sanningar som leder närmare befrielsen från återfödelsernas kretslopp. Det finns en uppsjö av olika uppfattningar om exakt vad meditation är och hur det bör utföras – en anmärkningsvärd sådan återfinns hos olika krigarordnar, som mediterar för att uppnå en påstådd inre harmoni som leder till större självkontroll i strider. Meditation är ökänt för att involvera olika sorters rökelse, hypnotisk musik och hallucinogena droger, och för att vara en tradition som har intima, måhända oheliga, band till de gamla gudarnas lära. När Tabarattha-sektens ledare torterades av drottning Telle lär de ha erkänt att de i olika sorters trance snarare talade med de gamla gudarna än med Mhîm.

Vallfärder är en annan del av Mhîmrättens mystiska tradition. Den går tillbaka på mycket gamla föreställningar om att märkvärdiga platser i naturen är boplats för olika andeväsen, och en brygga mellan Mundana och andra världar. Sedan äldsta tid har folk färdats till sådana platser för att meditera, be, förrätta offer, eller rentav föda barn, i hopp om att det ska bringa välgång och få över världens makter på ens sida. Senare i historien har många helgongravar och dhaorager blivit något man vallfärdar till, men man har också tolkat om berättelserna om otaliga äldre platser så att de förknippas med Mhîm på något sätt. Till riktigt populära vallfärdsorter lockas folk ofta av någon artefakt eller något naturfenomen som ett helgon eller Mhîm själv anses ha begåvat med magiska krafter.

Åkallande av Mhîm görs ibland när man svär riktigt heliga eder, desperat ber om hjälp farans stund och som allmänt kraftord för att uttrycka förvåning eller hänförelse. Man använder dock aldrig något av Mhîms namn som svordomar, det vore en stor synd. Vid förbannelser och kraftord i dagligt tal brukar man istället åkalla helgonlika figurer eller olika onda väsen – forntidshjälten Tarim, ondskans ande Ilik och ökenstormarnas ande Kudai är vanligast.

Botgöring utförs när man försummat religionens påbud på olika sätt. För smärre förseelser, såsom att ha hoppat över dagens fem böner en tid, räcker det med generösa slaktoffer till templet, och en uppriktig vilja att göra bot. I extremare fall bör man visa sin ödmjukhet inför Himlen med åtskilliga dagars självspäkning, bön, meditation, eller rentav en lång vallfärd. Har man på allvar skymfat Mhîm eller Mhâma’a finns bara en bot – martyrdöden. En person som dör för den sanna tron blir alltid förlåten av Himlen.

Symbolik ß flytta till Kulturkapitlet?

Mhîmrättens vanligaste symboler är ögat, månskäran och stjärnan. Ögat representerar Mhîm i egenskap av Den tusenögde; och används ofta som skyddssymbol mot onda andar och olyckor. Det återfinns ofta som motiv i smycken, amuletter, arkitektur och i förstäven på fartyg. Månskäran och stjärnan pryder ofta dhaorager och heliga gravar, men betydelsen av dem som symboler är mer oklar – de representar förstås himlen och därmed gudomligheten, men verkar även symbolisera manligt respektive kvinnligt. Månskäran är dessutom av hävd en krigisk symbol; och återfinns ofta på sablar, sköldar och hjälmar – den står för manlighet, styrka och makt.

Profan symbolik:

Lotusblomman, blommor i allmänhet

Duvor/hökar/örnar/fåglar i allmänhet

Kalligrafi

Ilikcirkel

Hästen/Bågen

Spridning

Det största hindret för Mhîmrättens spridning har varit att zhanerna alltid betraktat sig som Mhîms utvalda folk, och inte haft några större incitament att missionera utanför den egna kultursfären, trots Fata’as påbud om att gudlösa bör omvändas med alla medel. Att kyrka och stat är detsamma i Mûhad har också gjort sitt till; allt som oftast har Gudahärskarna varit mer intresserade av världsliga än andliga erövringar. De ensamma mûhadinska missionärer som under historien har predikat religionen bland darkenska stammar i sydlanden har sällan fått något större stöd hemifrån.

Den spridning som trots allt skett har i huvudsak berott på zhaniska folkvandringar. Mhîmrätten kom med zhanerna till Nadaria, Ansale-Idon, Tarhai och bortom, men i dessa avlägsna områden föll den omsider i glömska när kontakterna med Mûhad försämrades.

Få in änglar, gåvooffer, annan info från Religionsmodulen

/Lyft fram hur mamolanismen sklijer sig från mer konstitutionella religioner tydligare)

Mamolanismen är egentligen inte en religion så mycket som ett hopkok av schamanistiska föreställningar rotade i zhanernas fornreligion, med influenser av darkensk andetro. Hur den utövas varierar starkt från plats till plats, och dess enda egentligt definierande drag är den överhöghet som med tiden kommit att tillskrivas Ekhna’bit, modersgudinnan.

Gudasyn

Gudarna framför alla andra är Ekhna’bit, den fruktsamma modern, och Thaba Mahi, fader himmel. De är människornas fäder och herrar, och därför de gudar som är mest benägna att hjälpa mänskligheten. Alla lägre gudar framställs ofta som kalla och oförstående i momolansk mytologi, varvid det faller sig naturligt att det är detta gudapar man helst vänder sig till med sina böner. Mamolanismens gudar bryr sig om enskilda människor; i deras ögon är varje individ betydelsefull och unik, i skarp kontrast till den mer kollektivistiska människosynen hos övriga zhaniska religioner. Ekhna’bit är den auktoritära modern som fostrar och dömer människorna, skänker lycka, rikedom och fruktsamhet, och skydd mot onda makter. Thaba Mahi är framförallt fruktbarhetens och skönhetens gud, men också konsternas beskyddare. Båda gudarna skänker styrka i krig – Ekhna’bit åt kvinnor, Thaba Mahi åt män, men momolanska krigare brukar också vörda olika krigiska andeväsen.

Världsbild

Mamolanismens världsbild påminner mycket om Mhîmrättens; livet är en cykel av återfödelser, mellan vilka de rättfärdiga en tid får sitta vid gudarnas sida. Föreställningen om syndarna och ökensanden förekommer, men i merparten av Momolan tror man mer på att Ekhna’bit väger de dödas synder på en våg, och förpassar de ovärdiga till Saqar, Iliks underjordiska rike. Man tror också i någon mån på ”De Sovande”; av deras ondska kommer världen omsider att förgås; och De tvenne gudarna ge upphov till en ny skapelse. Många demoner går i Sovarnas ledband, och måste blidkas med gåvooffer för att hålla sig borta från människornas domäner. Av denna uppfattning kommer det sig att momolanerna fruktar vissa platser i naturen där det sägs att demoner dväljes; och varje gång hus ska byggas eller tält resas är det klokt att först rena marken från onda andar. Världen i sig är god, frukten av gudarnas skapelse, men den är genomsyrad av väsen som i varje givet ögonblick försöker förvrida den. Notervärt är dock, att detta på inget sätt gör demondyrkan tabu i Momolan – tvärtom kan demoner trots sin destruktiva natur ofta bindas eller blidkas, och användas till människans nytta. En populär myt gör gällande att somliga demoner har ett förbund med gudarna, och flera gånger nedstigit från andeplanet till Momolans försvar då landet har hotats svårt.

Praktik

Mamolanismen saknar officiella heliga skrifter. Det finns en del verk som nedtecknats av ensamma mystiker eller de beryktade Moraseunuckerna i Jaccumta; men religionen i stort har alltid förts vidare muntligt. Ekhbeten är både andlig och världslig högsta auktoritet, men hon kommer ytterligt sällan, om någonsin, med påbud om hur religionen bör utövas. Enskilda prästinnor och tänkare är således fria att göra sina egna tolkningar, men ve den som väcker ekhbetens vrede.

Hur Mamolanismen utövas varierar starkt mellan olika stammar och samhällen. Större städer och byar har oftast ett tempel där gåvooffer förrättas, men för det mesta räcker det med att bränna lite rökelse i hemmet. När man offrar till demonerna i öknen läggs gåvorna ut eller grävs ned i marken. Det finns inga gemensamma dagar för gudstjänst, men väl ett par datum som av olika anledningar anses särskilt magiska. Däremot omges förlossningar, omskärelser, begravningar och den första menstruationen med ett omfattande ceremoniell, fyllt av mystiska ritualer och åkallan av gudarna. Vid dylika tillfällen tar man oftast hjälp av en prästinna. Särskilt är Momolan omtalat för sina överdådiga begravningar; i kontrast till Mühads osentimentala hantering av de döda. Något momolaner fruktar mycket är nämligen att glömmas bort av gudarna och aldrig nå fram till salen där Ekhna’bit väger ens synder – då kommer själen förvirra sig ut på andeplanet och bli ett rastlöst spöke. För att försäkra sig om att detta inte inträffar, förses döda ofta med gravgåvor och symboliska kartor; så att de kan hitta vägen till Ekhna’bit genom underjorden. Rika furstinnor begravs än idag med ett synnerligen omfattande ceremoniell, medan också de allra fattigaste försöker uppbringa en mystiker eller schaman som kan hjälpa den dödes själ på traven. Oftast begravs döda i grottor eller katakomber, men det förekommer att man bränner kropparna – det är helt en fråga om lokala traditioner.

mastabor!

Sungs lära är en uråldrig, mystisk filosofi som utövat ett betydade inflytande på andra religioner i Västlanden. Den utgår från staden Sung, och är tätt förknippad med den magiteoretiska lära som också utformats där.

Gudasyn Sungs lära är inte en religion så mycket som en filosofi, utvecklad gradvis genom de långa årtusendena, av munkar och tänkare som slagit sig ned för att meditera ute i öknarna eller träffats i Sungs gamla tempelbyggnader för att gemensamt diskuterat världens mysterier. Det var så man kom fram till att det viktiga var hur världen i stort var beskaffad och konstruerad, inte vilka gudar som styrde den. Filosofins centrala funderingar varken utesluter eller bekräftar därför gudar, vilket starkt har bidragit till dess spridning - Eumos folk har kunnat följa Sungs lära utan att tvunget ge upp sina gamla schamanistiska föreställningar, och tillochmed mûhadiner kan intressera sig för filosofin utan att bli anklagade för blasfemi. Sungs läras inflytande har varit starkt på västerländskt tänkande genom årtusendena, men det är först på senare tid som någon alls utöver Sungmunkarna själva faktiskt ansett sig tillhöra religionen "Sungs lära", och detta är fortfarande mycket ovanligt - nästan varenda människa i Eumo offrar till andeväsena oavsett, för ingen vågar stöta sig med världens krafter.

Världsbild Enligt Sungs lära är världen i grunden enkel, ordnad och okomplicerad, men människornas samhälle och idéer har under årtusendena gradvis gjort den mer och mer komplex. Detta står i strid med hur världen borde vara, menar man, eftersom komplexitet gör världen svårare att förstå och leva i, och skapar en grogrund för ondska och korruption. Det är därför nödvändigt att eftersträva enkelhet i alla ting, något man bäst gör genom att vara en ärlig, upplyst, enkel och alltigenom bra människa. Exakt hur man bör vara är Sungs läras centrala frågeställning, och denna frågas hur och varför är något de vise i Sung bokstavligen ägnat millennier åt att begrunda. Det finns inget enkelt svar, åtminstone inget de än så länge kommit fram till, men alla är överens om att det är essentiellt att alltid kunna motivera alla sina handlingar. Detta innebär inte att allt man gör måste vara överlagt, tvärtom, planering är något som tillför komplexitet till världen, men även de mest spontana handlingar måste göras med hjärtat, med rent samvete och ärligt uppsåt. Förutbestämda hierarkier är något dåligt, ett otyg i samhället, orättfärdigt och överflödigt - Sungs lära menar att vishet och personliga framsteg är långt viktigare för en individs värde än arvet i hans blod. (Huruvida denna lära bidragit till den relativa anarkin i Eumo låter vi vara osagt).

I många andra avseenden finns ingen koherent världsbild i läran. Föreställningar om den högste Sungs återkomst i nyfödda barn sedan en gammal Sung dött implicerar starkt en tro på återfödelse, men alla Sungmunkar håller inte med om detta, utan menar att det blott är Sungs princip som har återfötts, och att inget av personen den gamle Sung var återstår i världen - denna har försvunnit bortom till gudarna. Dylika "principer", vakhanta, är abstrakta ting som existerar i idévärlden, och utgör essensen, den ultimata, allra enklaste och mest grundläggande formen, av alla existerande ting - även specifika levande varelser. De Sungtroende som följer principläran tenderar att avsky schamaner som besätter andras kroppar, eftersom detta är att våldföra sig på själva idén av en person.

Existensen av ondska är också omdebatterad. Man ratar alla föreställningar om direkt onda gudar, som Ilik och darkenernas Akazu, och menar att även dessa fyller en nödvändig funktion i världen, och därför i grunden är något gott, men många Sungmunkar menar att den ökande komplexiteten i världen givet upphov till abstrakta, negativa inflytanden som skulle kunna beskrivas som ondska. Sådana negativa inflytanden alstrar sjukdomar, krig, dekadens och elände, och är som allra starkast där komplexiteten är som störst, bland annat i Mûhads myllrande städer. Allt detta till trots har många Sungtroende ett komplicerat förhållande till komplexiteten, eftersom det är den i sig som givit upphov till den fängslande, mångfacetterade värld de så älskar att begrunda och förkovra sig i.

Praktik Det finns inga gudar att ty sig till som så i Sungs lära, inga böner att be och inga offer att göra. Man har dock ett antal symboler och ritualer som anses hjälpa med att avlasta psyket och underlätta eftertanke och andlig och fysisk renhet. Bland dessa märks meditation, inhalering av rökelse och tobak, rituella bad, och långa, ensamma vandringar ut i vildmarken. Endast verkligt heliga män brukar företa sig det senare, men meditation och bad är vanliga små ritualer även bland vanliga Sungtroende. Det anses också viktigt att vara öppen för nya intryck och perspektiv, samtidigt som man förmedlar sina egna till andra - Sungtroende är på inga sätt några påfrestande predikanter, rent generellt, men de brukar vara mycket ivriga att ta upp moral- och existensfrågor till debatt. En del föreställningar så gamla att de föregick tillochmed Sungs lära lever också vidare i dess praktik, något som i synnerhet gäller Sungmunkarnas sed att spå framtiden i karavaner som ankommer till staden. Trots att man inte tror på ödet alls så som zhanerna gör har karavanspådomarna gång på gång slagit in, eller sägs ha gjort det, och så stor är tron på deras vikt för Sungs välstånd och fortbestånd att karavaner ibland får vänta i veckor på att komma in i staden, bara för att önskade förutsägelser ska kunna göras. Ett särskilt notoriskt exempel är när stadens förre högste sung, Chaz Makado, bjöd in de ökända Sengpiraterna att slå sig ned i staden. Piraternas ankomst hade förutspåtts vara ett lyckligt omen om en karavan med blå tyger och en grönögd apa anlände från sydöst i skenet av en blek nymåne, och det ryktas än idag att krafter i staden, eller Sengpiraterna själva, medvetet manipulerade händelserna för att så skulle inträffa.

Det finns också en aspekt av djup vördnad inför Sungmunkarna som personer och staden Sung som plats som närmast tar sig förtecken av dyrkan. Följare av Sungs lära talar ibland om Sung som "den heliga staden", "världens krona" eller "enkelhetens hjärta", trots att något stöd för sådant egentligen inte finns i deras filosofi. Sung är förvisso en uråldrig stad som är central för sammanhållningen i Eumo, men det finns egentligen inget som säger att den är enklare och renare än någon annan plats - Sungmunkarna själva uppehåller sig i staden av ren nödvändighet, för de skulle aldrig kunna utveckla sin lära lika mycket på egen hand, ej heller lära ut den till nya elever.

Symbolik Sungs lära omgärdas inte av något omfattande symbolik, men det finns särskilda tempel för meditation, avkoppling och konversation utspridda här och var längst Eumos handelsleder. Det är inga imponerande strukturer, hopslabbade av lera, lertegel och träbitar, men de har nästan undantagslöst en spetsig pyramidform som anses särskilt behaglig i sin enkelhet, och svalkande bassänger i sina skuggiga innanmäten. Många troende bär svepningar i ofärgad bomull, ett tecken på anspråkslöshet, medan munkarna själva bär liknande svepningar i orange eller gult, som representerar solen och ljuset i världen. Radband och trummor är vanliga hjälpmedel vid meditation, och här och var har man rest stenrösen inklädda med tygvimplar och pappersbitar som bär märkliga meddelanden åt vägfarande, författade på alla upptänkliga skriftspråk. Inte ens de troende själva tycks riktigt kunna besvara vad dessa rösen representerar, men de har rests i Eumo sedan urminnes tid, inspirerade av visioner och tankar de Sungtroende fått i ruset av meditation och droger. Ibland tycks de faktiskt innehålla verkligt betydelsefulla budskap, djupa och tankeväckande, eller bara otäckt olycksbådande. Liknande rösen krönta med gyllene spiror, så kallade stupor, ute i markerna blir ofta gravar åt heliga män.

Slutligen finns Sungs skriftspråk, den uråldriga teckenskriften från Torlin. Få utom Sungmunkarna själva kan tyda den, men dess symboler tillskrivs stor kraft, då de sägs ligga närmare begreppens princip, deras enkla, sanna form i idévärlden, än något annat skriftspråk utom kamorfernas gåtfulla te'chána, som Sungmunkarna frustrerat ägnat sekler åt att försöka dechiffrera mer än fragment av.

En liten rest av zhanernas fornreligion som överlevt nästan helt ohotad av Mhîmrätten och andra moderna läror är en utbredd tro på ödet, en allomfattande, kosmisk kraft om alltings förutbestämdhet. Det har alltid varit oklart vilken roll gudarna spelat i ödet, om de haft någon makt över det eller själva varit underkastade det, och om gudarna från början skapade ödet eller om det fanns före gudarna. I äldre tid spekulerade en del lärde om dessa frågor, men de senaste årtusendena har sådana män och kvinnor intresserat sig mycket mer för Mhîmrättens mystik, magiteori och vetenskap, och fatalismen, ödestron, har mest funnits där, som något alla trott på men egentligen aldrig funderat närmare över. Särskilt påtaglig är fatalismen i zhaniska sagor, som genomsyras av föreställningar som att tiggarpojken kan snubbla över en guldskatt för att han är förutbestämd att göra det och att de unga tu kan få varandra mot alla odds, helt enkelt för att det var menat så. I sagorna görs många försök att trotsa ödet, men alla misslyckas ofrånkomligen, antingen på ironiska eller tragiska sätt - eller lite av bådadera.

En av sakerna fatalismen innebär i praktiken är att zhaner lätt kan bli resignerade när saker går dåligt, och helt sonika konstatera att det som skett var deras öde. Detta är inte tvunget skäl att ge upp allt hopp, dock, för man kanske är menad för bättre ting på något annat sätt, någon annanstans, eller vid någon annan tidpunkt? Ingen är bara menad för olycka - det finns en slags balans i kosmos, och det är ofta därför sagornas skurkar alltid får vad de förtjänar, till sist; de har orättfärdigt tagit mer än de gjort sig förtjänta av, mer än de var ämnade för, och kommer förr eller senare att få äta upp det.

Mhîmrätten har alltid haft problemet att den inte är helt förenlig med ödestron, till skillnad från mamolanismen och de gamla gudarnas lära. Mhîm är allsmäktig, enligt lahiderna, och inte underordnad någon kraft. Ödestro avfärdas därför ofta som vidskepelse, och gudfruktiga människor i Mûhad pratar inte längre så ofta om ödet. Men tron på det lever i allra högsta grad, bland de flesta - nästan alla zhaner tycks ha uppfattningen att en människas verkliga värde avgörs av hennes förmåga att reagera på sådant hon inte kan kontrollera; att acceptera motgångar och triumfera trots allt.

HUR HÄNGER KARMA OCH ÅTERFÖDELSE IHOP MED DETTA?

Utanför i Mûhad följer de allra flesta människor i Västlanden fortfarande uråldriga schamanistiska föreställningar, så varierande att det vore omöjligt att beskriva dem enhetligt. Man besvärjer, tillber och offrar åt en enorm uppsjö av andar, demoner och gudar som tros existera på andeplanet och i andra världar; dödsriken, drömvärldar och skuggland, nära Mundana, men inte tillgängliga för vanliga dödliga. Många av dessa väsen är gestalter ur toshernas och darkenernas mytologier, medan andra är rester av fornzhanernas schamanistiska tro, som levt kvar i nutida religioner. Åter andra är obskyra demoner med gåtfulla ursprung, österländska gudar, eller bleka skuggor av långt svunna kulturer och folk.

En del av dessa schamanistiska element lever kvar också i de stora, organiserade religionerna. Sungs lära tar inte ställning för eller mot gudar och andeväsen, medan Mamolanismen rymmer en uppsjö av andeväsen och demoner med rötter mycket långt tillbaka i tiden. De gamla gudarna i Mûhad har levt kvar mestadels i folktro och magitradition, och ses inte med blida ögon av prästerskapet och statsapparaten. Några gamla gudar togs dock tidigt upp i Mhîmrättens mytologi och är en officiell och accepterad del av religionen.

Några särskilt mäktiga av Västlandens av gudar och demoner har fristående kulter tillägnade sig, och vördas, öppet eller i hemlighet, av lojala små sällskap av tillbedjare. De allra flesta, dock, ingår i en komplex mångfald av ökendemoner, naturväsen, våldnader, totemandar, förfadersandar och gudar, och tillbes på en väldigt pragmatisk basis - folk offrar helt enkelt till den kraft de anser är inflytelserik lokalt, oavsett om det är en specifik trädande i en glänta i skogen, demonen Obaluaye i en obskyr avkrok av Eumo eller högguden Mhîm i Alkarzan. Detta gör att få av Västlandens invånare egentligen får problem när de besöker Mûhad - de förnekar inte att Mhîm är en mäktig gud, det är han ju helt uppenbart, de förnekar bara att han skulle vara den ende sanne guden, och den biten är det lätt att hålla för sig själv. Att tillbe Mhîm om man är i Mühad faller sig helt enkelt naturligt för folk från Eumo och vildmarkerna där bortom, mest att de ofta inte har någon som helst koll på ceremonielet runt omkring, och tenderar att försöka ge Mhîm gåvooffer och liknande.

Eftersom det inte riktigt låter sig göras att kartlägga denna röra nöjer vi oss med att här presentera några särskilt intressanta väsen, och var och hur de vördas.

Fornzhaniska gudar

Zhanernas ursprungliga religion var en schamanistisk lära byggd på muntlig tradition där gudarna gavs distinkta personligheter och många spännande historier fanns om dem. De högsta och mäktigaste gudarna svarade inte på böner från dödliga, och bara schamanerna kunde kommunicera med dem, medan yngre och vänligare gudar hjälpte människor och tillbads genom böner och gåvooffer – och några av dem gör det än.

Ulgan var skaparguden och världsalltets furste som rådde över allt levande. Han beskrevs aldrig som ett kroppsligt väsen, utan mer som en närvaro som genomsyrade allt och residerade i himlen. En del mûhadinska lärde har konstaterat att det finns påfallande likheter mellan Ulgan och Mhîm. Fornzhanernas skapargud vördas inte längre, varken i Mûhad eller Momolan, men figurerar i många gamla sagor och berättelser. Verashimordens dokument beskriver än idag åtskilliga monster och magiska varelser som Ulgans skapelser.

Ilik är ondskans ande och trolldomens gud, och åkallas i många besvärjelser och riter. Ofta anses han bebo Saqâr, en ödslig, underjordisk domän – han är dödsrikets herre i momolansk mytologi, men framställs i mûhadinsk folktro mer som dess väktare, i de övriga forngudarnas frånvaro. Han är en illvillig figur som korrumperar människors hjärtan och ställer till mycket ont, men som också besitter en lekfull humor och en viss känsla för rättvisa. Ilik var för djupt rotad i folktron för att trängas undan ens av Mhîmrätten – han kom med tiden att fungera som en slags djävulsgestalt, en ond, men svagare, motpart till Mhîm. Han nämns inte i några officiella religiösa texter, men gott och väl hälften av Mûhads lahider erkänner hans existens. Hans namn är den vanligaste svordomen i Västlanden. Ilik var en mycket stor gud i det edronitiska riket, och tillskrevs där något annorlunda egenskaper i en mytologi som handlade om balans mellan motsatta krafter. I sin edronitiska inkarnation, under namnet ”Raptari”, tillbeds han fortfarande av i Mhîmrättens ögon kätterska kulter här och var; och det sägs att han fortfarande vördas av befolkningen på de mytomspunna Vittrade öarna.

Aûsi var jordens moder och fruktbarhetsgudinna. Hon förekommer anmärkningsvärt lite ihop med de andra gudarna i myterna, men brukar ha ett styvmoderligt förhållande till Ilik. Hon uppfattas som en väldigt moderlig och kärleksfull gudom som är mån om allt levande och ständigt kämpar mot världens ondska. Troligen är hon densamma som den ”Jordmoder” som tillbeds i österlandet., och liknande fruktbarhetsgudinnor, såsom Qulimanwe-toshernas '"Kamo", tillbes ända borta i Eumos berg. Än i våra dagar händer det att mûhadinska bönder offrar boskap till Aûsi i hopp om fruktbarhet och god skörd, om inga böner till Mhîm har hjälpt. Kudai var himlens gud och luftens ande, som lär ha slungats ned från skyarna av Mhîm och på en örns rygg lämnat världen. Polstjärnan bär hans namn i zhanisk astrologi, och sjöfarare ser honom som ett väsen som fortfarande vägleder människan från sin dunkla himmel. I östra Mûhad och Tarkas anses sandstormar och oväder vara Kudais hämnd på världen. Qaynan var smideskonstens och järnets gud. I nutida zhanisk folktro betraktas han som en ande som hettar upp ugnar och hjälper smeder med deras arbete, och åkallas ofta av alkemister som ingjuter magi i smideshantverk. Det fina Qaynanstål som framställs i Alkarzan bär hans namn.

Mandah är egentligen en uppsjö av olika små fruktbarhetsandar, som av zhanerna anses hjälpa till med jordbruk och konstbevattning. De är busiga och måste blidkas med sötsaker och andra gåvor; annars ställer de till smärre olyckor. En särskilt omtalad mandah är Den gamle av Alkarzan, som av bönderna runt staden sägs vara den som skänker området dess bördighet.

Odkhan är eldens och passionens ande, som momolanerna förknippar med tirakernas gudinna Mahktah. Han, eller hon, sänder budskap till dödliga genom mönster i eldars flammor, som kunniga schamaner kan uttyda.

Äldre gudar

Ett fåtal väsen som dyrkades av Zius urbefolkning har inte helt glömts bort, och tillskrivs ofta en roll som mäktiga, slumrande varelser i jordens innanmäte, också i Mhîmrättens officiella verk. När de vaknar för att sluka allt levande kommer Mhîm att sätta människorna på ett slutgiltigt prov.

Honoyeta var det äldsta Zius höggud, men är numera havsdjupens herre. Han beskrivs som en jättelik havsorm som slumrar långt under Blå havet och då och då uppstiger för att sluka hela fartyg. Honoyeta styr malströmmar och stormar, och inga av havets varelser vågar stå emot honom. Ibland, då fisket gått riktigt, riktigt dåligt, dristar sig kajikerna på Mûhads kuster mot Blå havet att åkalla Honoyeta med uråldriga böner och offra såväl slavar som djur till vågorna i utbyte mot mer fisk i sina nät. Ett liknande väsen, omtalat som ”Havsdjupens Moder”, lär residera i Skugglandets hav.

Ma-Ye-Heru, det eviga mörkrets moder, var underjordens och mörkrets gudinna, och delar av hennes väsen anses dväljas djupt nere i katakomber och grottsystem. Hon har en viktig roll som en av Himlens motståndare i Mhîmrätten, och är källan till människans rädsla för mörkret. Hon livnär sig på varelser som gått vilse i underjorden, och inväntar den natt då hon vunnit styrka nog att slita sina bojor och åter slunga sitt mörker över världen för att släcka allt ljus.

Sovaren sägs vila under Tar-öknens sanddyner. Det är hans snarkningar som får dynerna att röra sig, och en lokal stam, Fakadja, läser regelbundet besvärjelser i ruinerna av hans tempel för att hålla honom sovande ännu en tid.

Azhram är ett uråldrigt väsen av oklart ursprung, blodets och kraftens gud och eldens och svavlets herre. Han tillbeds av en fanatisk kult vid Helveteshålet i Momolan, och är känd i österlandet under sitt jargiska namn ”Azradeus”.

Övriga väsen

Andra makter i Västlandens andevärld kommer från helt andra håll. Det finns demoner från fallna civilisationer, darkenska och toshiska såväl som österländska gudar, och en mångfald av ökendemoner och naturandar som ingen riktigt vet var de kommer ifrån, de bara är, vilket för det mesta är fullt tillräckligt för folk. Det är mest lärda män som på allvar befattar sig med att studera religion, och dessa är i Västlanden alldeles för upptagna med Sungs lära och Mhîmrätten.

Imay är forianernas gud, den inre godhetens herre, vars missionärer ständigt arbetar med att sprida hans lära. De har lyckats här och var i Momolan och Belu, där enstaka tempel rests till Imays ära.

Mare, känd österut som Navare, är en gud av oklart ursprung, troligen österländskt. Han är sjöfartens och sjöfararnas gud, och tillbeds som så av många sjömän i Eumo och Momolan.

Juubul är ursprungligen ett darkenskt namn på den dödsgud som österlänningar känner som ”Dibuk”. Mûhadinska lärda använder oftast ”Azkann”, ytterligare ett av gudens många namn. Han dyrkas i Västlanden av Juubuls lärljungar, en hemlig sekt bland magiker och intellektuella. I Momolan och Eumo förekommer det att vanligt folk offrar till Juubul i hopp om att hålla döden borta från sina nära och kära ännu en tid.

Yama är högguden hos Sydlandens darkenerstammar, världens och mänsklighetens fader. Han är bland andra folk framförallt känd för sin mest groteska aspekt, den flådde guden. Genom att skära av sitt eget skinn och av det göra en docka av sig själv lurade han en gång dödsrikets furstar att attackera dockan medan Yama själv smet förbi dem och tog tillbaka de första människornas själar, som dödsgudarna hade stulit. Därför uppträder och avbildas Yama alltid som en hudlös, grotesk gestalt, vars rinnande blod får liv att spira i jorden. Han har ofta ett märkligt leende på de tärda läpparna, för han är också en positiv, lyckobringande kraft, som älskar sin skapelse.Yamas tillbedjare ger guden ett nytt skinn i gåva sju gånger om året, vilket vanligen tas från vackra manliga krigsfångar. Skinnet draperas normalt runt en träskulptur av Yama medan det döda människooffret bränns. Denna ritual väcker oerhörd fasa hos zhanerna, trots att den ses som något djupt allvarligt och nödvändigt av darkenerna. .

Akazu är dödsrikets furstar i darkensk mytologi, nio fruktansvärda väsen som residerar i Xidundu, de dödas land bortom stjärnorna. Den främsta av Akazu är Hu-Ke, den våldsamma dödens herre, som ofta sänder demoner att plåga mänskligheten och släpa mer själar inför hans blodbestänkta tron. Sjukdomarnas herre Malinke är också mycket illvillig, förlamad sedan Mbingunifolkets legendariska hjältinnor Shaka och Kaya spetsade honom på sina spjut. Det sägs att det är demoner åkallade av Akazu som hemsöker länderna nordöst om den flod på Torlins slätter som bär deras namn - de letar efter någonting där.

Ylaren är en demon som hemsöker karavanvägarna genom Elall-bäckenet. Den frambringar sandstormar med hysteriska, klagande läten, och kan bara blidkas genom att resenärer iakttar fullständigt tystnad tre nätter i följd.

Tok, Xipe och Kwal är tre bergsandar som tosherna i Eumo vördar, så de inte ska ställa till med ofog genom att rasera deras terassodlingar och orsaka gruvras och laviner. Små bitar av ametist och jade brukar därför läggas ut på ensliga bergsstigar, så att andarna ska kunna plocka upp dem och låta sig blidkas.

Utöver alla dessa finns ytterligare en oräknelig mängd väsen i folktro och myt runtom i Västlanden. Yalun, äktenskapets ande, Orotal, avtalens och sanningens ande, Aiwaz, mystikernas beskyddare, Sekhmet, kunskapssökarnas ledsagare, åskdemonen Quzha, Korash, stridens ande, Kulûn, lönndomens ande, Ajizit, förlossningarnas och de nyföddas skyddsande, Mohr, klippornas mästare, Thazam-Ûr, tidens väktare och Fûm, palmernas väktare; för att bara nämna några få.

darkenska och toshiska gudar???

Det förekommer en stor mängd helgon inom Mhîmrätten. Officiellt är helgondyrkan förbjuden, men det förekommer ändå i viss mån – särskilt finns det en uppfattning inom folktron att helgongravar är magiska platser i världens väv, särskilt väl lämpade för meditation, bön och vallfärd. Få av Mhîmrättens helgon är egentligen martyrer, religiösa idealister eller liknande; snarare brukar de stå modell för olika världsliga egenskaper man uppskattar. Det är framförallt som förebilder och rollmodeller de har inlemmats i mytologin, även om somliga helgon anses beskydda olika ting. Endast Mhîmen kan upphöja någon till helgon, och så sker väldigt, väldigt sällan – ibland tillkommer inga nya helgon på flera livstider, och nästan ingen blir helgonförklarad medan de ännu är i livet. Men Mûhad är gammalt, och under millenniernas lopp har helgonen blivit ganska många. Ett fåtal är oerhört mycket mer berömda än de andra, dock.

Tarim Världserövraren ledde erövringen av Ziu i forntiden, och blev zhanernas första storkonung. Trots att Mhîm nedsteg på jorden först tusentals år senare blev Tarim helgonförklarad mycket tidigt i Mhîmrättens historia. Han figurerar i oräkneliga myter, som vanligtvis framställer honom i mer eller mindre gudomlig dager. Hur han egentligen var finns det inga krönikor som förtäljer. I myterna är Tarim sinnebilden av en krigarkonung; ädel och mäktig på alla vis, och hans namn är det mest frekvent åkallade i Mûhad; till skydd mot onda makter och olyckor, för styrka och framgång i krig. Som allmänt kraftuttryck är endast ”Ilik” vanligare. Man döper sällan människor till Tarim, men det är ett vanligt namn på tigrar och andra stora, farliga husdjur.

’Akidja Ökenvinden var Stamfaderns äldsta dotter. Om henne sägs det att hon, då hennes många bröder var upptagna, själv tog upp svärd och rustning och kämpade för Himlens sak. Hon var den första att erhålla titeln gharbawi, en hederstitel för krigare, och är alla kvinnliga krigares beskyddare än idag. Det finns ett otal berättelser om hennes bragder, bland annat ska hon ha hämtat tillbaka Mhîms krona från Saqâr sedan Ilik stulit den. ’Akidja är ett mycket omtyckt flicknamn, trots att det sägs att flickor som bär det alltid kommer vara lite väl vilda och rastlösa av sig.

Hamze brukar anses vara forntidens störste krigare efter Tarim. Han uträttade allehanda hjältemodiga ting; vid ett tillfälle dräpte han ensam etthundra fiender. När Stamfadern utnämnde ’Akidja till gharbawia, lär han ha påbjudit att alla sanna krigare därefter skulle utnämnas till gharbawi, så även Hamze, trots att denne levde många sekler tidigare. Så skedde också, och Hamze är än idag ett vanligt mansnamn i Mühad.

Gurigan i-Mûhad är bara en av alla helgonförklarade gudahärskare, men som anfader till Mûhad är han särskilt vördad. Både hans framgångar som fältherre och hans kompromisslösa religiösa nit brukar omtalas, och han tas ofta upp som exempel på hur en härskare bör bete sig. Enligt vissa historiker var han både obarmhärtig och lömsk; men hans många illdåd nämns aldrig i myterna. Sahana var en zhanisk prinsessa av Yandar-dynastin som gavs i tribut åt Yazdegird, kejsaren av Edron. Hon lyckades förföra kejsaren och förmå honom att överlämna det ointagliga Alkarzan åt mûhadinerna och resa tillbaka till Cai med henne, men så fort Sahana förlorade sitt lands kust ur sikte kastade hon sig i havet och drunknade. Hon är konkubinernas skyddshelgon, och framhålls ofta som exempel på hur man bör offra sig för Himlens sak.

Raheb var en mystiker som satte sig på en pelare i bergen ovanför Kashi och mediterade så länge att hans ben och ögon vittrade bort. Han nådde då insikt i allehanda ting, och levde i över 130 år innan han försvann i ett mystiskt ljussken. Många av hans kryptiska utsagor finns nedtecknade i Rahebkodexen, andra i spridda fragment här och var. Raheb är staden Kashis skyddshelgon och anses vara den främste av alla asketer.

Det finns tre framträdande magitraditioner i Västlanden, varav två förankrade i varsitt organiserat magikersällskap. Dessa är Sungs lära, som utövas av Magimästarna från Sung, och den edronitiska magitradition som praktiseras inom den mûhadinska Verashimorden. Merparten av Västlandens magiutövare är dock oberoende magiker och religiösa mystiker vars lära rotar sig i uråldrig zhanisk andetro. Jämfört med de båda organiserade sällskapen har dessa oberoende magiker dock väldigt lite inflytande.

I Edron ansåg man att den värld människor uppfattade blott var en illusion sprungen ur magiflödet. Magi var en metod att närma sig den sanna, rena världen, där allt liv och alla ting på jorden hade sitt ursprung. Denna sanna värld var en plats av prakt och kraft; för där flödade världens energier fritt och obundet. Andar, demoner och gudar levde där, men tillochmed gudarna var blott skapelsens väktare – den sanna skaparkraften var det rena, obunda energiflödet. Med magi kunde även dödliga väsen påverka detta energiflöde så att förändringar uppstod i den illusion människornas värld utgjorde.

Edronitiska magiker ansåg därför att magi var en källa till verklig, djup insikt i hur världen bortom illusionen fungerade. Detta var en av orsakerna till magins stora betydelse i det edronitiska samhället – de som hade kraften att påverka magiflödet hade kraften att påverka själva världen, och blev således mycket respekterade och fruktade. En dröm för många edronitiska magiker var att förr eller senare kunna transcendera sina fysiska kroppar och bli andeväsen i den sanna världen; odödliga och upplysta.

Kraden Nanórgona utvecklade denna tradition till sin egen lära om att människan var förslavad av gudarna och drakarna, tvingad in i fysiska kroppar som begränsade hennes potential som varelse. Människors vilja var i själva verket ett verktyg lika kraftfullt som gudarnas, alla begränsningar av vad som var möjligt endast en chimär, en gudarnas och drakarnas dimridå över skapelsen.

Nanorgónas radikala idéer dog i stort med honom, men den edronitiska magiteorin i övrigt lever kvar bland de nutida mûhadinska magikerna i Verashimorden. Den primära förändring som skett är att man, åtminstone på pappret, erkänner Mhîm som världsalltets herre, och har tonat ned synen på den fysiska världen som en illusion. I praktiken, dock, är transcendens som koncept fortfarande mycket viktigt inom Verashimorden, och den fysiska världen anses obetydlig i jämförelse med andeplanet. Man betonar därför magiförnimmelse, andeförnimmelse och meditation; olika metoder att närma sig den sanna världen.

En påtaglig skillnad mot österländsk magiteori är att Verashimordens stora intresse inte är naturlagar och fenomen i den fysiska världen så mycket som andeplanet och andra världar bortom Mundana. Det är en esoterisk, mysticistisk tradition, men inte utan seriös vetenskaplig metodik. Man har bland annat forskat mycket kring de själsliga aspekterna, psykotropi, daimotropi och teotropi, som man menar är verklighetens byggstenar. Man är bland de mest framstående vad gäller nedkallning av demoner, och har gjort omfattande studier i hur ceremonier och andebesvärjande förhåller sig till vanlig magi. Verashimordens teorier om andeplanet är respekterade även i österlandet, och man har även gjort stora upptäckter vad gäller kraftströmmar, elementarer och magiska symboler – däremot har man liten förståelse för konceptet Qadosh, som fortfarande är ett mysterium zhanisk magiteori inte lyckats förklara.

Det är viktigt att poängtera att Verashimordens medlemmar till fullo är medvetna om existensen av andra gudar än Mhîm – de skulle bara aldrig öppet erkänna den, eftersom straffet för sådan hädelse vore döden. Hoppet om transcendens har ofta lett till en närmast hänsynslös strävan efter kunskap, och somliga magiker från Verashimorden har gjort sig kända för direkt blasfemiska försök att binda gudar i artefakter, kontrollera människors tankar med psykotropi, experimentera med vandöda, med mycket mera.

Mycket terminologi har överlevt från edronitiskan, även om en del moderna mûhadinska begrepp ersatt förlegade koncept. Viktiga begrepp är asha (magiflödet), akasha (andeplanet), kara (transcendens), vairya (besvärjelse), shadsam (ritual), padnam (ceremoni), qamâ (kraftkälla), vimana (kraft), shabt (artefakt), harâz (skyddscirkel), yaksh (psykotropi), yakshâr (daimotropi), yakshâm (teotropi).

Sungmunkarnas magiska tradition hänger i stort ihop med Sungs läras världsbild och centrala koncept. Magi har sin källa i det enkla, men använd på fel sätt skapar den obalans mellan världens krafter och bidrar till komplexiteten. Om man däremot använder magi på rätt sätt, kan det leda till en enklare och bättre värld. Magimästarna i Sung talar därför inte så mycket om hur man bör se på magi, som vad man bör göra med den - det viktiga är att inte missbruka den positiva kraft magi i grunden är. Filosofi, särskilt moralfrågor, är en viktig del av deras lära, och ingen har någonsin blivit magimästare, Lheng-li, utan djup insikt i denna aspekt av traditionen.

Rent praktiskt gestaltar sig dessa idéer i en strävan efter perfektion. Improviserad magi är uppskattat eftersom det anses vara den minst komplicerade magiformen, medan bruket av besvärjelser och ritualer omgärdas av (för utomstående) svårbegripliga regler för hur det bör gå till. Alkemi är inte särskilt populärt, då det ses som den mest komplexa formen, och därmed den som har störst potential att göra skada. De få Sung-magiker som har bemästrat alkemi utan att avvika från lärans traditioner har dock nått stor berömmelse i Eumo. Mycket forskning har gjorts på områden som alstring, vävning och hur besvärjelser och ritualer är konstruerade. Sungs magimästare har länge förbryllats av vad de menar är märkliga energiförluster då olika kraftkällor och effekter kombineras, och tycks övertygade om att magi borde kunna göras mycket kraftfullare om man löste gåtan kring dessa förluster av energi. Denna fråga har delat traditionen i två läger, där det ena menar att problemet ligger i alstrings- och vävningsmetoderna, som säkerligen hade kunnat göras effektivare än de är nu, vilket de därför experimenterar friskt med. Det andra lägret påpekar att det finns belägg för att magi var starkare i forntiden, och har gjort omfattande studier av magiflödet i tron att förklaringen på mysteriet kanske går att finna där. Man har, på sätt och vis, i dessa teorier en del gemensamt med den edronitiska magitraditionen, i synnerhet Nanórgonas idéer,

Sungmagikernas största bidrag till österländsk magiteori är upptäckter kring hur magiska vävar är uppbyggda. Traditionen har överlag ett starkt fokus på praktisk magi, hur transformering, alstring och sådant fungerar och utförs. Man har inte forskat så mycket på hur magi bör ställas i relation till världen som helhet – det är mer en filosofisk än en vetenskaplig fråga för Sungs magimästare.

Terminologin hos Sungmagikerna är baserad på Sungs gamla språk. Nårga exempel på begrepp är shang (aspekt), rahma-do (alstra), xi (magnitud), shi-lung (andeplanet), ka-do (besvärjelse), ka-li (ritual), ka-shodo (väva), ka (filament), chaka (kongelat), rahma (kraftkälla) och lheng (qadosh).

Den zhaniska mystiken är en löst sammanhållen tradition bland magiker, andebesvärjare och skumma kultister, baserad på gammal zhanisk andetro och diverse esoteriska föreställningar. De allra flesta magiker i Västlanden tillhör egentligen denna skola, och verkar oberoende av den etablerade magiteorin hos Sungmagikerna och Verashimorden. Detta innebär i praktiken att det inom zhanisk mystik finns lika mycket teorier som det finns magiker, så det är svårt att ge en enhetlig bild av traditionen.

Ett genomgående element är dock att den är djupt mystisk, till skillnad från Sungs och Verashimordens teorier som försöker förklara världen på olika sätt. Oberoende västerländska magiker förfäktar istället tesen att världen är obegriplig för vanliga dödliga, styrd av mäktiga väsen bortom människans fattningsförmåga.

Vilka man menar att dessa väsen är varierar. De allra flesta talar om en ensam gud, ofta identisk med Mhîm, som är låst i en evig konflikt mot ett brett spektrum av äldre, lägre gudar, demoner och allsköns andeväsen. Båda dessa fraktioner, i sin tur, är fiender till Sovarna, de uråldriga väsen som existerade före världen. Alla dessa olika väsen kan bidra med kraft till magiker och deras magi, men i en komplex hierarki där det som kallas "Den ende gudens kraft" är den mest tillgängliga kraftkällan, lätt att uppbringa och bruka. Därefter följer "De många andarnas kraft", svårare att komma åt, men med väldig potential, särskilt om man kan skapa ett tillfälligt förbund med en specifik ande som har makt över eller kunskaper inom ett område man vill behärska. Slutligen finns "Sovarnas kraft", som är närmast kliffotisk i sin natur; enorma, obundna kraftkällor, fragment av rå kraft från tidigare skapelser som blev över när Den ende guden skapade den nuvarande världen. Denna kraft är otroligt mäktig, men fruktansvärt riskabel att ha att göra med - många mystiker eftersträvar att i sinom tid göra det, eller påstår sig iallafall göra det, men i slutändan är det många som dör utan att någonsin, på allvar, ha försökt.

Dessa oberoende magiker, oftare kallade ’mystiker’, anses i allmänhet vara skumma, lite läskiga individer som dykt alldeles för djupt i förbjuden kunskap, och vanligt folk undviker dem i regel. Nu ska man inte dra alla över en kamm; det finns en del oberoende magiker i Västlanden som fått gott rykte och anseende, men de är definitivt i minoritet.

En hörnsten i zhanisk mystik är sökandet efter kunskap. I detta liknar traditionen den edronitiska; men till skillnad från edroniterna tror man inte på transcendens och ’den sanna världen’. Zhaniska mystiker ser magiflödet och andeplanet som en del av den verkliga, fysiska världen; och det är dess mysterier man försöker förstå. Ihop med detta, dock, finns ett traditionell zhanisk synsätt att det förgångna alltid är bättre,

Zhanisk mystik:

* Mystiskt fokus: personlig insikt, andeväsen och demoner, världar bortom Mundana  * nekromanti, likplundring * elementarer, Places of Power, andebesvärjande * förbjuden kunskap, gamla urkunder * esoterisk alkemi, artefaktbyggande * konflikt: Mhîm vs De gamla gudarna vs Sovarna, en hierarki av kraftkällor

Edronitisk tradition:

* Esoteriskt fokus: andeplanet, världens uppbyggnad * Själskrafter, transcendens * Kunskapssökande, vetenskaplig metod, empiri, observation * Ritualer, ceremonier, schamanism; experiment * Symbolmagi, kraftcirklar, kongelat * Kraftkällor, magiströmmar, monoliter, högmagiska platser

Sungs lära:

* Världsligt fokus; filosofiska frågor runt magis konsekvenser  * Extemporering, besvärjelser, ritualer; praktisk magi * Magnituder, flöden, flätor, transformering; magis uppbyggnad * Filosofi, kunskapssökande genom tillämpning och erfarenhet * Ålderdomliga, skumma språk, symbolik, regelverk * Avsaknad av hierarki, respekt för vishet och personliga framsteg

Demoner och andeväsen:

Odkhan, eldens och passionens ande

Yalun, hans hustru, hettans och äktenskapets ande

Orotal, avtalens och sanningens ande

Aiwaz, mystikernas skyddsande, budbäraren från bortom Sekhmet, hämndängel, kunskapssökarnas ledsagare

Quzha, åskdemon

Korash, stridens ande

Kulûn, lönndomens ande

Ajizit, förlossningarnas och de nyföddas skyddsande

Thazam-ûr, tidens väktare

Fûm, palmernas väktare, illasinnad demon

Morh, klippornas mästare

Mhîmrättens helgon:

Tarim Världserövraren

’Akidja Ökenviden

Hamze

Odani al-Khader

Alla Gudahärskare (inkluderat drottning Telle), särskilt Gurigan i-Mûhad

Mamolanistiska gudar:

Thaba Mahi, fader himmel, är sannolikt identisk med Kudai.

Ekhna’bit, den fruktsamma modern, är av mer oklart ursprung.

Skriv om ’ASAWISMEN!

Vad ta mig till med Sungs lära? Baka in i magitraditionen?

Vidskepelse, folktro