Orden av St Araxians Eviga Stillhet - helmgast/drangopedia GitHub Wiki

author: Ymir created_at: '2014-01-16T01:11:06Z' id: Orden av St Araxians Eviga Stillhet links: category:

  • Asketer
  • Autonomer
  • Degenerade
  • Kyrkliga ordnar
  • Kättare mention:
  • Araxiankrönikan
  • Chargulernas
  • Damoklenes hallar
  • Danbréann
  • Flambeau Rodersin
  • Gran Araxian vid Touk
  • Khora
  • Olanden
  • Sabrisk Daakkyrka
  • St Araxian bortom haven
  • St Araxians Himlastigandes kloster
  • St Baraxors kloster
  • Turinas helgonaskrifter
  • Vita jungfrun title: Orden av St Araxians Eviga Stillhet

Orden av St Araxians eviga stillhet, eller Ariaxianiterna, är en eremitorden inom den sabriska daakkyrkan. Orden utmärks av sina strängt asketiska och världsfrånvända traditioner, samt det faktum att samtliga kloster är blandkloster där både munkar och nunnor lever. Grundare var St Araxian, en mystisk figur som levde i Consaber på 1200-talet sabrisk tideräkning. St Araxians liv och gärning finns beskrivet i Araxiankrönikan, en bok som dock endast existerar i några få exemplar, och detta parat med det faktum att Araxianiterna är en obskyr orden som få känner till eller bryr sig om har resulterat i väldigt liten allmän kännedom om St Araxian. Han tros ha sett Daaks ljus under en upptäcktsfärd i fjärran östern, i Chargulernas skugghöljda riken, varifrån han ensam återvände, sedan han begravt alla sina vänner på en gudsförgäten strand vid världens ände. Polemiker menar att Araxian efter detta helt sonika blivit galen, men den officiella historien är att han var uppfylld av gudomlig insikt då han senare drog runt som en trashank och tiggare på Danbréann. Omsider mediterade han på en enslig, stormpiskad klippö i ögruppen Vita jungfrun, dit en växande grupp av utstötta, dårar och visionärer sökte sig för att be vid hans fötter och söka hans vägledning. Araxian förklarade att på denna plats skulle evig stillhet och evigt lugn råda, i stormens öga bland världens virvlande elementkrafter, och här i ensamhet, bortom världsliga frestelser och känslor, skulle rättrognas själar inträda i ett slags tillstånd av inre harmoni och stillhet, och vid döden uppstiga till Daak.

På platsen där St Araxian själv, enligt Turinas helgonaskrifter, uppsteg till himmelriket i en pelare av ljus i herrens år 1222, grundade hans följeslagare ett kloster, St Araxians Himlastigandes kloster, som därmed blev Araxianitordens moderkloster. Genom åren grundades ytterligare tre kloster, Gran Araxian vid Touk i nordvästra Tokon, St Baraxors kloster i Olanden och St Araxian bortom haven på en gåtfull plats öster om Alarinn. Idag uppgår ordensmedlemmarna i cirka 500; det exakta antalet är okänt då klostren är så avskilt belägna och dess inneboende notoriskt misstänksamma mot besökare. Likfullt sker besök ibland från nyfikna klosterbröder från andra ordnar, men dessa känner sig nästan alltid alienerade av araxianiternas udda traditioner, och araxianitiska munkar har sällan eller aldrig växlat brev och skrifter med andra trosbröder. Man är därför i stort sett helt avskurna från de intellektuella och teologiska utvecklingarna inom Daakkyrkan, och det måste förmodas att araxianiternas interna doktrin är ålderdomlig och egensinnig, för att inte säga inavlad. Sanningen, som få om någon utomstående känner till, är att 'egensinnig' vore en underdrift. Om inte St Araxian själv var galen blev hans efterträdare snart det, då Vita jungfrun ligger mitt på en ataxatropisk maginod och ofta påverkas av pyrotropiska magiströmmar från Askslätten på Danbréann. Någonting läckte på Vita jungfrun igenom barriärerna mellan Khoran och Damoklenes hallar och kom St Araxians tidiga följeslagare att skåda kaoset mellan tid och rum, och om Araxianiterna av idag dyrkar Daak överhuvudtaget är det i en bisarr form präglad av paradoxal filosofi, mer eller mindre blasfemiska riter, och kunskap som inte var ämnad för dödliga själar.

Araxianitorden har en traditionell hierarki, men nunnorna anses konsekvent stå under munkarna i hierarkin, och priorinnan är en slags högra hand åt priorn som förestår varje kloster. Ordensdräkten är extremt enkel; munkar bär en brun vadmalskåpa med en märklig järnmask för ansiktet. Nunnor bär en svart klädnad med dok och slöja som täcker ansiktet helt. Många inom varje kloster står periodvis eller permanent under tystnadslöfte, och kommunicerar istället med ett särskilt teckenspråk. Flambeau Rodersin, Primod av Turina för nästan ett sekeln sedan, gjorde ett officiellt fördömmande av Araxianitorden på grund av deras könsblandade kloster och påstått blasfemiska klosterrit, men han fick aldrig gehör för detta hos primoden av Calnia, och hittades en stormig natt år 1429 på sitt arbetsrum, uppäten inifrån av abnormt stora maskar.

⚠️ **GitHub.com Fallback** ⚠️