Eire Geronsdotter - helmgast/drangopedia GitHub Wiki

author: Ymir created_at: '2011-02-28T02:34:12Z' id: Eire Geronsdotter links: category:

  • Autonomer
  • Folk i Calnia
  • Hängivna utövare av barnförbjudna aktiviteter
  • Ljusskygga element
  • Lönnmördare
  • Rollpersoner
  • Rökare
  • Sabrier mention:
  • Egin
  • Gilead Ildernest title: Eire Geronsdotter

Korta versionen

Eire är en nordsabrisk värdshusägardotter som sadlat om till ruffian och numera mest är känd som Järven, ett namn hon fått på grund av sin oräddhet, seghet och förmåga att rensa bort i andras kvarlämnade skit. Hennes brist på nära vänner till förmån för många bekanta och mer ytliga kumpaner gör att bara ett fåtal inser att den sävliga och smått kufiska Eire är samma person som den ökända Järven.

Ryktet säger att Järven tar vilka uppdrag som helst, att hon inte drar sig för att mörda småbarn, att hon kan hamna i blodsvansinne och döda allt i sin väg, att hon samarbetar med mörka krafter i utbyte mot tysthet och övermänsklig styrka, att hon en gång skalperade en man levande och lämnade honom att dö uppspikad upp och ned på väggen. Bara det sista är sant.

De som jobbar med henne eller, än värre, kallar sig hennes vänner (de finns, fast de är få), vet dock att Eire är en kvinna som alltid har handen halvvägs nere i den metaforiska syltburken. Lika nogrann och systematisk som hon är när hon utför ett uppdrag, lika impulsiv och tanklös är hon när något, eller oftare någon, väcker hennes nyfikenhet. Eire har alltid haft en viss svaghet för... män. Hennes enda problem är att så få män hon mött insett skönheten i att rasa av sig och sen fortsätta livet som om inget hade hänt. Generellt sett så kan hon motstå allt utom frestelser.

Järven arbetar dock oftast ensam, och när den regeln brutits så har hennes kompanjoner lagt märke till en påtaglig förändring hos henne. Det är som om någon dragit i en spak, skiftat läge, ändrat växeln. Bara en mycket begränsad grad mänskliga känslor verkar läcka igenom och hon beter som om varelser är saker och allt utanför det primära målet är ovidkommande eller helt enkelt inte existerar. Tänk er att någon spelar ett dataspel på liv och död. Creepy är bara förnamnet.

Eire är en ljushyllt, rödlätt kvinna med ganska tidlöst utseende, hon kan vara allt från en sliten tjugofemåring till en välbevarad kvinna runt fyrtio. Hon är lång och vältränad, men ser långtifrån så stark och seg ut som vad hon är; musklerna ligger som hårda, seniga strängar mot benstommen, och även om hon har underhudsfett så är det inte mycket. Oftast klädd i enkla manskläder i brunt och grönt så utgör Eire ingen direkt anslående gestalt när hon kryssar genom Calnias gator med det ljust kopparbruna håret hängande i en slarvig fläta bakpå ryggen. När man träffar henne privat så är hon en ganska behaglig figur, pratglad och med ett tankfullt ansiktsuttryck som ibland spricker upp i ett snett litet leende.

Långa versionen

Det var en gång, i den lilla byn Brunåker i norra Consaber, ett litet, slitet värdshus som hette Gnyende Galten. De som bodde där var rejala människor, en man och hans hustru och deras fyra barn, två söner och två döttrar.

Den äldsta, Eire, var en söt och klipsk flicka som hustrun hoppades skulle gifta sig med en fin pojke. En smedlärling kanske? Eller till och med en storbondeson? Pappa Geron var mer tveksam över planerna. Han var den som var flickan närmast, och var vis nog att inse att en flicka som hellre strövade i skogen än sydde, hellre brottades med bröderna än lekte med systern och inte hade det i sig att le om hon inte var glad inte heller skulle bli en bra påläggskalv för hustruns ambitioner. Det var alltid något konstigt över Eire. Pappa sade att flickan var en fri själ, Mamma att hon bara behövde sluta bråka och vara så besvärlig.

Deras äldste son var dock allt man kunde önska av en pojke. Storvuxen, grov, nästan skrämmande stark och sådär allvarsamt lugn som riktigt storvuxna män ofta är. Paran och Eire var som ler och långhalm, och på kvällarna så brukade Paran ligga med huvudet i storasysters knä och stirra in i eldstaden medan natten föll.

De två yngre syskonen enades i sin motvilja mot de äldre. Lillebror avskydde Paran för att han skulle få allt bara för att han haft turen att födas först, och lillasyster tyckte att Eire var pinsam, jobbig och fel på alla sätt en flicka kan vara fel på. Lillasyster var egentligen precis den dotter som mamma ville ha; söt, inställsam och van vid att linda folk runt fingret.

Eire växte, som barn gör, och snart var hon en gänglig tonårsflicka. Rastlösheten växte. Hon såg livet sträcka ut sig som en enda lång rad gråa dagar i ett hus där allt hon gjorde var fel och det mest spännande som hände var att höststormen rev av taket på hönshuset. En blåsig natt när hon nyss blivit femton så hade Eire fått nog. Hon stal några limpor ur skafferiet, knöt ihop sina få ägodelar i en påse och begav sig ut i världen. Den tanklösa flickan hade kommit hela vägen till grannbyn där kyrkan låg när hon insåg att hon kanske borde ha lämnat någon slags meddelande, och bad prästpigan att berätta för hennes familj vid nästa kyrkdag. Ett brev hade ju varit praktiskt, men Eire kunde varken läsa eller skriva.

Det fanns så många ställen att ta sig! Till slut fastnade hon för tanken på Calnia. Inte nog med att det var rikets huvudstad (något spännande borde alltså hända där, löd resonemanget), dessutom så hade hon hört att hennes farbror Gilead läste vid magiakademin och blivit en fin herre där. Gilead hade kommit på besök en vecka om året hela hennes liv, och hon mindes honom som en varm och intelligent man som aldrig skulle få för sig att låsa in henne eller gifta bort henne. Med fabror Gileads försynta tillgivenhet i bakhuvudet började hon glad i hågen att traska mot Calnia.

Det är en lång väg från Brunåker (som ligger några dagsresor från Firina) till Calnia, speciellt om man varken har kartor eller riddjur. Maten tog slut efter bara tre dagar, och skoskavet började blöda efter fyra, men Eire var vid gott mod och lyckan stod henne bi. Hon hade kanske inga pengar, men hon hade starka armar, sin ungdom och ett vinnande leende. Ett hårt dagsverke med några dagars mellanrum gav henne husrum och vägproviant, förutom att hon ibland blev bjuden på både mat och dryck på vägen. Det slog henne aldrig att någon kunde ha några baktankar med att bjuda en ensam tonårsflicka på öl, och hon blev väldigt förvånad en gång när en välmenande äldre man insinuerade att hon kanske borde vara lite försiktig i de där trevliga, Cretenska stadsvakternas sällskap. Nå, Daak skyddar barn och idioter, och eftersom Eire fortfarande var att betrakta som båda så nådde hon Calnia oskadd en solig höstdag precis efter årets första frostnatt.

Calnia blev hennes första förälskelse. Hon vandrade i timmar på stengatorna och insöp folket, färgerna, solen som lyste på vimplar och takpannor, sorlet av röster som aldrig verkade sluta. Vilken kontrast till Brunåker, där människorna alltid var de samma och den enda vägen var den som ledde till grannbyns kyrka! Fortfarande förtrollad hittade hon en snobbig kanslist på akademin som förklarade för henne att Gilead var ute på resa och inte skulle återvända före våren.

Låt oss stanna upp och ta en titt på vår (i brist på bättre ord) hjältinna. Lång och gänglig som hon är så kan hon i stort passera som pojke vid en snabb blick, om det inte vore för att hon fortfarande går i kjortel och klänning. Ansiktet är öppet och nyfiket med en dimma av fräknar över näsan, de grågröna ögonen smala men klara och håret ljust nog att kallas blont med lite god vilja. Ingen kommer att kalla henne vacker, men när den smala munnen spricker upp i ett brett leende så smittar det. Händerna vandrar konstant, hon pillar i håret, biter på en nagel, rullar ihop bältesänden och rullar upp den igen.

Andra dagen i Calnia hittade Eire hamnen. Mållös stod hon och stirrade på den sjudande aktiviteten, laster som lossades, skrikande sjömän, försäljare som ropade ut sina varor, ett helt gytter av människor, tiraker och liv. Målmedvetet gick hon upp till närmaste skuta och frågade om jobb. Efter tre försök samt lika många överseende leenden och kommentarer om att en liten tös borde söka sig nån annanstans så skar hon av klänningen till en tunika, delade kjortelkjolen på mitten och lindade den till ett par improviserade byxor. Ett glas senare hade hon sitt första arbete som lossare. Det var samma dag som hon började prata med Egin, en ung man med sned näsa och rufsigt hår, och han lånade henne lite golvutrymme i skrubben han delade med sin bror och en vän. Dagen efter söp de till och bara en vecka efter att Eire anlänt till huvudstaden blev hon invigd i deras lilla liga av slödder och inbrottstjuvar. Livet var fortfarande ett enda stort äventyr.

När Gilead återvände till Calnia hade löven precis börjat slå ut, och han mötte sin brorsdotter på sitt arbetsrum på akademin utan att verka det minsta förvånad över att hon lämnat byn och familjen bakom sig. ”Det var väl bara en tidsfråga” suckade han. ”Jag är bara glad att du höll ut tills du var nästan vuxen.”

Farbror Gilead tog lite förstrött och halvhjärtat på sig att hålla ett öga på sin brorsdotter. I praktiken så betydde det att han bjöd henne på middag när han kom ihåg det och erbjöd sig att köpa nya kläder åt henne när han såg att hon hade ett stort hål på tunikan. Däremot så tog han entusiastiskt på sig uppgiften att lära henne läsa, och blev synbart besviken när hon varken visade talang eller intresse för magi. Hennes sällskap och sysselsättning visste han ingenting om. Han litade på att hon var en klipsk flicka som skulle säga till om hon behövde hjälp.

Under tiden lekte Eire med Egin, Talor, Burs och de andra. Klänningarna var sedan länge omsydda till tunikor och även om de fortfarande spenderade dagarna med att lossa last från Mundanas alla hörn så tillbringades kvällar och nätter på hamnkrogar eller smygande över hustak på väg in i någon välbeställd sabriers kammare. Hon blev en av grabbarna, med undantaget att hon hamnade i Egins säng efter ungefär ett år. Eire visste inget om begreppet kärlek, funderade inte heller så mycket på det, och var fullständigt nöjd med att ha en vän att slänga käft, dricka öl och dela säng med. Efter ännu ett halvår så började hon märka att Egin blev surare och surare, vände ryggen mot henne när de skulle sova och blev mulen och kort i tonen när hon skålade med Burs eller skrattade för högt åt något av Talors skämt. Eire förstod ingenting, inte förän han en natt lät hela krutdurken explodera. ”Varför kan du inte vara som flickor ska?” klagade han så högljutt att Burs och Talor diskret gick på en nattpromenad. ”Du tycker inte mer om mig än vad du tycker om de andra och du är kall och hård och elak och här går jag och gör allt för dig och sen låtsas du som om jag inte finns!”

”Det är inte sant, jag tycker jättemycket om dig.”

”Och du skulle säkert gå i säng med Talor istället om jag inte var här. Du kanske gör det redan. Gör du det? Svara mig!”

”Eh... Nej.”

”Och vad är det med dig och de där kläderna? Jag kanske vill se dig i klänning nån gång.”

”Uhm... Varför det?”

”Kan du inte i alla fall försöka lite?”

Och Eire försökte. Helt plötsligt så hade det som var lätt och fint och enkelt blivit komplicerat och jobbigt. Hon försökte lyssna mer uppmärksamt på honom än på de andra, le fint som hennes syster brukade göra, satte ett bälte i midjan på tunikan och försökte svaja på höfterna när hon gick, men så fort hon slappnade av så gled bältet ned på höften och svajandet blev till hennes vanliga, lugna hasande. En liten, liten del av henne blev lättad när han blev mördad. Hon försökte kväva den lilla förrädiska rösten med hjälp av den överväldigande känslan av sorg. (Fortsättning följer)

⚠️ **GitHub.com Fallback** ⚠️